KINA-brev 10
Världens hungrigaste jätte kräver för mycket!
”Smoggen i Peking är värre än den i Los Angeles”, tyckte min fru och jag, när vi här kopplar av med lite fotmassage efter en av våra många utflykter i Kinas huvudstad.
Utöver bilarna är det de ständiga sandstormarna norrifrån som ”förmörkar” solen och förorenar luften i Peking. Och vi undrade i vårt stilla sinne;
"Vad händer med världen när varje kinesisk familj har en bil?"
Redan nu når de kinesiska vindarna med sitt ohälsosamma gods både väst- och östkusten i USA. Och idag finns det bara 20 miljoner bilar i Kina.
Om vår hypotetiska tankelek slår in blir det närmare 400 miljoner bilar, som kommer att sluka bensin och samtidigt förpesta luften. Inte bara för kineser utan också för resten av världen.
Detta skräckscenario är fullt realistiskt, enligt Klaus Töpfer, som basar för FN-programmet för miljöskydd. Kina med 1,3 miljarder människor planerar nämligen fyrdubbla sin ekonomiska kapacitet fram till år 2020!
En kapplöpning med tiden
Vi kan näppeligen begära av kineserna att avstå från bilen så länge familjerna i väst äger 2-3 bilar. Framförallt i USA. Det måste alltså bli gemensamma och världsomfattande ansträngningar för att lösa problemen. Vilket för närvarande förefaller vara en naiv önskedröm.
Det blir en kapplöpning med tiden. Det gäller att komma både med tekniska lösningar och moraliskt ansvarstagande i god tid före 2020. Annars går det åt pipan!
Kina är i viss mån ursäktat. Landet kryssar egentligen över två paradigmskiften samtidigt. Direkt från jordbrukssamhället har landet ramlat in i industrisamhället och därifrån blixtsnabbt vidare in i info- och kunskapssamhället. Och alla de miljöproblem och andra bekymmer, som hos oss i väst har dykt upp undan för undan drabbar nu kineserna på en gång.
Bil, värme och luftkonditionering ställer till det
Låt oss granska Kinas alla problem i den ekonomiska succéns släptåg!
Råoljetörst: Kinas behov av olja ökar till 450 miljoner ton år 2020, varav 60-80% blir importolja. En betydande del av den blir bensin, som förgiftar luften.
Kinas oljetörst kommer i fortsättningen, än mer än hittills, att bestämma oljepriset på världsmarknaden. Och de höga oljepriserna påverkar självfallet välståndet i väst.
Kampen om oljekällorna blir också allt mer bitter. Hittills har kineserna köpt sin olja mest i Afrika (Angola, Sudan), Latinamerika (Venezuela) och i Mellan-Asien (Kazakstan), men nu börjar de utnyttja konflikten mellan Iran och USA/EU. Och de flörtar hej vilt även med Saudiarabien. Dessutom är de sams igen med Ryssland efter Sovjettidens kontroverser.
Kolhot: Till Kinas luftförorening bidar även kolet, som till 75% står för värmeenergi och kyla. I norr är det värme, medan i söder är det luftkonditioneringen som är bovarna i dramat… Det kinesiska kolet har dessutom mycket hög svavelhalt.
Fem av världens tio mest förorenade städer finns i Kina: Kanton, Shanghai, Shenyang och Xi’an. Peking toppar förstås listan.
”Inbördeskrig” om vattnet…
Vattenbrist: Den mongoliska öknen breder ut sig allt mer och hotar norra delen av Kina. Molnen ger bara 600 millimeter regn per år.
Mellan 1990 och 2002 inträffade 120 000 våldsamma sammandrabbningar i Mittens Rike för vattnets skull. Storstäderna Peking och Tientsin kämpar om rätten till Juhe-flodens vatten. Och det pågår nästan fortlöpande ”inbördeskrig” mellan provinserna Hebei och Henan om vattnet i floden Zhang.
400 av Kinas 600 storstäder brottas med vattenbrist. Lägg till att 70% av vattenflödet är förorenat – av oönskat utsläpp.
Huvudorsaken till allt detta är det ökade välståndet. Från biltvätt, flitigt duschande till fabrikernas vattenförbrukning. De värsta syndarna är dock bönderna. Ingenstans i världen bevattnas och konstgödslas så mycket som på den kinesiska landsbygden. Och konstgödseln når även grundvattnet.
Till råga på allt liknar Kinas rostiga rörledningar schweizerost och de läcker mer än de transporterar vatten.
I norr är det ont om vatten, medan i söder är det gott om det. Nu planerar Kina att leda vatten från söder till norr. Detta gigantiska projekt kommer att kosta 50 miljard dollar. Plus förflyttning av 400 000 människor. Men bygget blir inte färdigt förrän om 50 år.
Översvämningar, skogsskövlingar och soptipp
Trädbrist: Vattenbristens ironiska paradox är att Kina drabbas av allt fler översvämningar. Floderna krossar skyddsvallarna. Och orsaken är, även i detta sammanhang, det ökade välståndet.
För ätpinnarnas, flotta möblernas och snygga förpackningarnas skull har man hittills skövlat skogarna. Och därmed har vattendragen fått fritt utlopp. I dag är det endast 17% av Kinas yta som täcks av skog. (Världsgenomsnittet är 27%).
Resultat: Nu har de ansvariga börjat nyplantera skog, men i stället för skogsskövling på hemmaplan importerar de träd och hotar regnskogarna i Burma och Indonesien.
Sopornas hot och löfte: Samtidigt marknadsför man städerna Guiyu (här ovan) och Zhejiang i Guangdong respektive Taizhou som världens e-soptipp. Här finns otaliga berg av trasiga datorer, skärmar, laptoppar – ja, tonvis med elektroniskt skräp. Och i denna farliga miljö (mättad med bly, fosfor, kadmium etc.) arbetar befolkningen med att gallra ut de användbara och värdefulla delarna (koppar, platina, guld etc.) ur skräpet.
I Guiyu är det Hongkong och USA som dumpar sitt värdefulla och förbjudna giftskräp. I Zhejiang är det japaner och koreaner. Tro´t eller ej, men här betraktar alla inblandade parter miljöförstöringen som en bra business.
Det finns visserligen internationella riktlinjer, som förbjuder denna typ av dumpning, men det finns inga bindande överenskommelser eller officiella underskrifter…
Parallellt med denna tvivelaktiga affär arbetar Kina intensivt med framtidskampanjen China Goes Green, som högtidligt ger 10 positiva löften.
460 milj. grisar rubbar spannmålsbalansen
Spannmålshunger: Genom det ökade välståndet äter kineserna mindre ris, men desto mer animalieprodukter. Framförallt kött (kyckling, gås, gris etc.) Det kräver i sin tur mer spannmål. Eftersom djuren behöver nästan lika mycket spannmål för sin utfordring som människor för sina måltider.
Enbart Kinas cirka 460 miljoner grisar håller på att äta upp världens produktion av spannmål, enligt Lester R. Brown, Worldwach Institute: s expresident.
Fram till år 2030 kommer Kinas spannmålsimport att nå drastiska nivåer. Importbehovet blir cirka 370 miljoner ton, vilket är dubbelt så mycket som världens spannmålsexport i dag.
Samtidigt minskar Kinas odlingsbara marker årligen med 500 hektar. Möjligheten till självförsörjning är alltså plus minus noll. Hela världens jordbrukspolitik kommer på så sätt i gungning. Och Lester R, Brown påpekar:
”Märk väl att om varje vuxen kines ökar sin årliga konsumtion av öl med en extra flaska innebär det omedelbart 370 000 ton mer spannmålsförbrukning”.
Kina vill ha mer stål som biter
Stålkris: Kina bygger, producerar och expanderar. Följaktligen behöver landet allt det stål, som världen kan producera, men som den inte gör. ..
Stål och andra råvaror (koppar, tenn, bauxit, nickel, guld, silver, platina etc. ) har ju varit sedan flera år tillbaka ur business i väst. Järnbruken har avvecklats på löpande band.
Men nu blåser det nya vindar. Nu behöver Kina mer järnmalm och koks än någonsin. CVRD i Brasilien, Australiens Rio Tinto och BHP jobbar redan dygnet runt sju dagar i veckan. Och LKAB i Kiruna vädrar morgonluft.
Det är dock ont om koks, som behövs till stålproduktion. Hittills har Kina täckt (till 60%) världens koksbehov, men nu har kineserna inte längre råd att exportera koks.
För fem år sedan var kokspriset endast 70 dollar per ton – idag är priset uppe kring 500 dollar per ton.
Guldet glimmar åter i Kina
Råvaruboom: Det är likadant med guldet, som återigen har blivit privategendom i Kina. Nu efter Mao är det åter tillåtet att köpa och äga smycken.
Guld och diamant är kinesernas stora statussymbol. Och nu kommer den årliga konsumtionen av guld att öka från 200 till 600 ton, tippar experterna. Till glädje, bland annat för Boliden. Men det är bara delvis en god nyhet.
I själva verket är Kinas enorma råvarubehov på alla områden också en dålig nyhet. Även om ekonomerna i väst vägrar att inse det. De tror att de höga råvarupriserna är endast en tillfällig nyck och priserna ska åter stabiliseras enligt råvarornas cykliska fluktuation. Så har det alltid varit.
Det är dock gårdagens visdom. Den gäller inte i morgon. Kinas och Indiens råvaruboom blir permanent en lång tid framöver. Varför?
Därför att den har skapat nya köpare på två nya jättemarknader, som påverkar priserna plus tillgång och efterfrågan på alla andra marknader. En sådan gigantisk omkastning i rekordfart har aldrig tidigare inträffat i den ekonomiska historien.
Det är Shanghai och Bombay, som bestämmer priserna i dag och i morgon. Och det drar med sig allvarliga politiska, diplomatiska och sociala konsekvenser.
”Vakna USA och EU! Innan det blir för sent”, varnar oss Wolfgang Hirn i sin bok ” Herausforderung China”.
Med vänlig hälsning
Imi Markos
Huvudredaktör i Kreaprenör®