INDIEN-brev 3
Keralas kvinnor och IT-kreatörer
slår världen med häpnad
Här rinner det vita guldet!
Gummiplantagens energiske förvaltare demonstrerar för oss konsten att ”mjölka” ett kautschukträd, ett av Keralas hundratusentals tropiska ädelträd, som med sin mjölksaft svarar för 95 procent av Indiens gummiproduktion. Mjölksaften innehåller nämligen latex, varav kautschuk utvinns som rågummi.
Med en specialkniv gör han ett diagonalt snitt genom barken halvvägs runt stammen. Det är ett känsligt balansnummer. Han får inte göra snittet så djupt att det skadar trädets saftlager. Mjölksaften, det vita guldet, som rinner ut, samlas sedan upp i en liten behållare vid änden av snittet, samtidigt skyddas behållaren av ett blågrönfärgat ”plastparaply” så att regn inte skadar mjölksaften.
Avvaktande utländska investerare
De mjuka Latex-dukarna hängde likt nytvättade kläder på tork överallt utanför de små gårdarna på Västra Gathsbergets sluttningar. Vi var på väg med buss till bergskedjans Ponmudi-topp (cirka 1000 meter, den högsta är Anamudi på 2700 m), men vi avbröt klättringen med ett besök på denna fascinerande gummiplantage, som även förfogar över en ännu mer fascinerande kryddträdgård.
Och medan vi beundrade kökets alla exklusiva smaksättare (koriander, senapsfrön, anis, ingefära, muskot, peppar, kardemumma, kanel, vanilj, nejlika, gurkmeja, cashewnötter etc) i sin naturliga miljö diskuterade vi ivrigt råvarupriser (framförallt priset på rågummi) med plantagens förvaltare och den lokala guiden.
– Vi får nuförtiden hyggligt betalt för vårt gummi på råvarubörsen överallt i världen, sa guiden.
Förmodligen mot bättre vetande - GoodYear or BadYear? Alla ekonomer hävdar nämligen att det inte är lönt att sälja råvaror. Det är på råvarornas förädling man tjänar pengar. I detta fall på däck till olika fordon, slangar, packningar, transportband, medicinska apparater och dylikt. Särskilt om de är märkesvaror. Typ Good Year, Pirelli, Firestone, Michelin eller rent av Trelleborg.
Men dessa multinationella jättar har hittills varit mycket avvaktande när det gällt investering i Kerala. De har misstrott delstatens starka fackföreningar och kommunistiska styre.
Har då kapitalets misstro varit berättigad?
Svaret är: Både JA och NEJ!
Följer den svenska modellen?!
NEJ, säger de insatta i politiken. Att Kerala för närvarande styrs av en kommunistledd allians betyder inte att Kerala är kommunistiskt eller ens socialistiskt. Det finns ingen likhet med den allomfattande planekonomin i det forna Sovjetunionen eller i Maos Kina. Vid sidan av den offentliga sektorn upprätthålls den fria marknaden här. Och de utländska företagen har alltid varit välkomna att etablera sig. Den politik som CPI(M) faktiskt för, tillsammans med sina allierade, skulle kanske bäst kunna karakteriseras som socialdemokratisk, en parlamentarisk rörelse med målet att bygga upp en generell välfärd - enligt svensk modell.
Faktiskt!
Så sent som 2002 beslutade till exempel delstatens regering att alla generalstrejker var olagliga om de medförde totalstopp för all verksamhet. Dessutom kan de som organiserar en sådan generalstrejk också hållas ekonomiskt ansvariga för de skador, som de därmed vållar.
Detta närmande till kapitalet skedde i samband med att Good Year och Pirelli försökte förhandla fram ett kollektivt avtal med facket. Lägg därtill att Keralas kommunister har i motsats till godsägarna alltid gett de inhemska storföretagen fritt spelrum. 
Megakoncernen Tata, Indiens Wallenberg, äger till exempel samtliga 37 teplantager runt bergstaden Munnar. Den äger dessutom arbetarbostäderna, daghemmen, sjukhuset, skolorna osv. Och CPI (M) blundar också för att Tatas te-imperium enbart anställer inflyttade arbetare från grannstaten Tamil Nadu med motiveringen att dessa bråkar mindre än Keralas fackanslutna jobbare.
Bilden visar Ratan Tata, den mäktiga Tatakoncernens president och mannen bakom världens billigaste bil (endast 16 000 kronor kostar den). Han äger dessutom världens kanske två anrikaste bilmärken - Jaguar och Land Rover. Ja, Indien köper således numera engelska företag.
Good Year ligger illa till
JA, misstron är befogad, anser liberalerna inom Kongresspartiet och de hänvisar till de lokala fackföreningarnas ständiga protester när fabriksägarna inte tar tillräcklig hänsyn till fackets krav; jämställdhet, minimilön, miljö och hälsa.
Och i detta avseende ligger Good Year & Co illa till. Liksom de flesta industrier inom råvaruförädlingen. Charles Goodyears galvaniseringsprocess från 1839 har inte förändrats mycket. Nya studier visar att giftiga ämnen, skadliga kemikalier används fortfarande i gummiindustrin. Och många arbetare drabbas av cancer och luftvägssjukdomar.
Ett av branschens kända bekymmer är mjukgörarna som tillsätts i bland annat gummidäck. Den stora boven kallas PAH-oljor och innehåller aromatiska polycykliska kolväten. Och PAH är ett välkänt cancerframkallande ämne.
Det är känsliga frågor och det är självklart att det lokala facket sätter hårt mot hårt – trots att det råder formellt fred mellan delstatens regering och storkapitalet.
Coca-Colas bittra erfarenhet
Hälsa och miljö har alltid prioriterats i Kerala, som till varje pris vill bevara sitt rika ekosystem. Det fick Coca-Cola bittert erfara så sent som för tre år sedan, då de välinformerade och mobiliserade kvinnornas demonstrationer och anmälningar har ledde till att en av Coca-Colas läskfabriker tvingades stänga i delstaten.
Keralas kvinnor inspireras av Vandana Shiva, kärnfysikern, människorättsaktivisten, ekofeministen och antiglobalisten, som 1993 tilldelades det alternativa Nobelpriset Right Livelihood Award. Shiva har länge varit engagerad i vatten- och demokratifrågor och hon har noterat många faror med Coca-Colas närvaro i Kerala.
En av farorna är den massiva utvinningen av grundvatten, som leder till att lokalbefolkningen förlorar sin rätt till rent dricksvatten. Endast en läskfabrik med Coca-Cola-licens i Kerala förbrukar dagligen omkring 1,5 miljoner liter vatten – lokalbefolkningens vatten. Den andra faran ligger i det giftiga avfall, främst kadmium och bly, som fabrikerna framställer i produktionen. Miljön och lokalbefolkningens hälsa står på spel.
Kvinnor från byn Plachima i norra Kerala har under lång tid sett de negativa konsekvenserna av Coca-Colas agerande. De har protesterat mot att företaget torrlagt flera vattenreservoarer och brunnar. Kvinnorna, som traditionellt ansvarar för delstatens hushållsekonomi, har tvingats gå kilometervis för att hämta vatten. Och inte sällan har de blivit omkörda av stora lastbilar, fyllda med Coca-Cola, Fanta och Sprite. De två sistnämnda är också i Coca Colas varumärken.
I dag är det i princip omöjligt att köpa läsk eller mineralvatten (!!!) som inte är producerade av nätverket Coca-Cola, som redan i mitten av 1970-talet blev utslängt ur Indien på grund av den dåvarande lagstiftningen och restriktionerna kring utländska investerare. Under 1993 kom dock Coca-Cola tillbaka och med välriktad reklam och strategisk etablering har nätverket konkurrerat ut de lokala märkena.
Pressen på Coca-Cola och dess representant i Kerala att ta sitt sociala ansvar är därför mycket hög. Här försökte Coca-Cola också mildra kvinnornas ilska med att bygga regnvattentankar och gräva dammar för att säkra vattentillförseln åt lokalbefolkningen.
Det gick inte att muta kvinnorna
Visserligen har Keralas olika byråd gett Coca-Colas licenstagare tillstånd att bygga brunnar med extra starka motordrivna pumpar för vattenutvinning, men konsekvenserna blev ödesdigra. Grundvattennivån sjönk med över hundra meter. De hundratals brunnar som var avsatta till dricksvatten torrlades.
Representanter för stamkvinnorna och bönderna i området gjorde därför en gemensam anmälan mot Coca-Cola och krävde att vattenkällorna skulle skyddas mot exploatering. Coca-Colas Kerala-representant ombads dessutom att stå till svars inför byrådet. Men denne vägrade. Byrådet drog därför in licensen för företaget som då försökte muta sig tillbaka på marknaden. Motsvarande 4,5 miljoner svenska kronor var budet. Men förgäves.
Efter en fredlig sittdemonstration - à la Gandhis ickevåldsmetod Satyagraha - fick kvinnornas kamp vida uppmärksamhet, både nationellt och internationellt. Rörelsen växte och i samband med den utbredande torka som ytterligare förvärrade vattenkrisen, kom ett historiskt beslut. Keralas regeringschef beordrade i februari 2004 att Coca-Colas fabrik skulle läggas ner.
Solidaritet & Korruption går hand i hand
Säkerligen har några arbetstillfällen försvunnit genom Coca-Colas diskning i Kerala. Men då får detta vägas mot befolkningens och kommande generationers hälsa och miljö. Och så är det ju en principiellt viktig seger att lokalbefolkningen, med kvinnorna i spetsen, lyckats vinna över ett multinationellt företag och dess lokala representant.
Men Coca-Cola ger sig inte. Nätverket håller på att fredsförhandla med kvinnorna och turistnäringen i Kerala. Och mycket riktigt, minibaren i vårt hotellrum var laddad med Coca-Cola-flaskor och i Varkalas restauranger kunde vi obehindrat beställa Coca-Cola.
– Hur kan det komma sig, undrade vi?
– Inget problem! Vi ”importerar” dem från grannstaten Tamil Nadu, förklarade en av kyparna.
Rätt gissat, parallellt med den höga medvetenheten hos delstatens radikala kretsar löper en lika hög korruptionsvilja i affärssektorn. Det är till exempel inte tillåtet att servera alkoholhaltiga drycker i strandpromenadens restauranger, ytterst få av dem har licens, men likväl kan man få både vin och starköl överallt – serverade i tekanna och tekoppar eller de avslöjande flaskorna ställda under bordet.
På så sätt lurar man de civilklädda poliser, som fortlöpande kontrollerar att reglerna följs. Naturligtvis känner maktens springpojkar till trixandet med tekannorna, men de blundar gärna om de får några hundra rupies här och var i veckan längs promenadstråket.
- Kommunister i regeringen är okej, men i mellanledet och i närkontakt med oss är de också korrupta, säger min trogne informatör Tayapal, den fd idrottsinstruktören i indiska armén.
De inblandade – om de är hinduer – får på så sätt en dålig karma och straffas naturligtvis för det i nästa liv. Om det kan vara till någon tröst.
Vinnare i det långa loppet
I det långa loppet har dock Kerala vunnit på att det utländska kapitalet har avstått från att investera i förädlingsindustrier. Delstaten har därmed sluppit den miljöförstöring, som dessa industrier åstadkommer.
Keralaborna delar i allmänhet Vandana Shivas hårda kritik mot västerlandets hänsynslösa globaliseringsiver i Asien. Många citerar ur hennes bok ”Skydda eller skövla (patent, etik och nykolonialism)”, där hon bland annat ställer den västerländska vetenskapen vid skampålen. Hennes syn kan sammanfattas så här:
”Vårt universum har blivit fullständigt förstört av den västerländska vetenskapen. Varje spår av helighet har avlägsnats ur livet, så att den västerländska människan finner sig leva i ett universum, där både människa och natur har berövats sin yttersta mening.”
Vandana Shiva och Kerala har emellertid under de senaste decennierna fått oväntad hjälp av just den kritiserade västerländska vetenskapen. Tack vare ”renare” uppfinningar och innovationer har den grundat det tvåeggade informations- och kunskapssamhället. Därmed är info- och K-samhället både boven i globaliseringsdramat och samtidigt hjälten i Keralas frammarsch de senaste 17 åren.
Just det! IT-teknologin har kommit i kapp delstatens höga utbildningsnivå. Och de multinationella IT-företagen har helt enkelt inte råd att avstå från de kunniga och skickliga IT-kreatörerna i delstaten, som dessutom rent strategiskt ligger idealiskt till.
Mitt i smeten, mellan den arabiska halvöns rika oljestater och de asiatiska tigrarna med Singapore i spetsen introduceras här den ena IT-parken efter den andra. Samtidigt som Australien och Nya Zeeland också vill dra nytta av den nya kapplöpningen.
Det kunde vi notera i olika TV-kanaler, som under fem dagar sände cricketmatcherna Australien - Nya Zeeland och Indien - Pakistan. På södra halvklotet är folken tokiga i denna engelska aristokratsport. Här struntar man fullständigt i ishockey, bandy och skidor, som fängslar oss i Norden. Ja, syd och nord – aldrig möts de två. Nåja, inte riktigt.
Intresset för IT-utvecklingen är dessbättre globalt. Och därför står nu Trivandrums högklassiga universitet med dess växande företagscenter Technopark i fokus på den internationella marknaden. Technoparken här konkurrerar numera med Indiens omtalade IT-pionjärer i Bangalore, vilka börjar bli dyra i drift.
IT-boom ändrar på investeringsklimatet
I Trivandrum kan ett svenskt företag anställa en högskoleutbildad dataoperatör för 5-10 kronor i timmen, vilket är en marknadsmässig, fackligt förhandlad lön.
Technoparken i Trivandrum har 17 000 IT-kreatörer och erbjuder "arbete i harmoni." 
Keralas IT-boom har stora chanser att dramatiskt ändra investeringsklimatet, som var kyligt under industriepoken. Då hamnade delstaten först på trettonde plats av Indiens 25 stater i förmåga att dra till sig utländska investerare. Nu har förmågan mångdubblats. Det märker man överallt. 
Även på Varkalas strandpromenad. Praktiskt taget varje restaurang skyltar med att de har bredband, Internet- och e-postservice plus prisvärda telefonförbindelser med utlandet, inlandet och lokalt. Samtidigt konkurrerar de mysiga caféerna med spännande boklådor och bokhyllor, fullproppade med böcker på malayalam och engelska.
Annars är nästan varje person i Kerala ”hopvuxen” med sin mobiltelefon. Allting ordnas blixtsnabbt med mobilen. De flesta inom servicenäringen hoppar över datorns byråkratiska process och fixar ärenden med hjälp av en telefon från Nokia eller SonyEricsson.
Det nya kombineras med det gamla
När vi beställde en båttur med övernattning på Keralas välkända vattensystem med kanaler och små sjöar ordnade resebyråns koordinator allting på nolltid - med några mobilsamtal.
Först ringde han till taxichauffören, som skulle köra oss (tre timmar) till husbåtshamnen i staden Alleppy i norr och sedan ringde han till kaptenen på husbåten VIPIN, som var ledig redan dagen efter. Och så var det dags att skriva ut räkningen. Mitt i skrivningen blev dock koordinatorn avbruten av ett mobilsamtal. Det var husbåtens kock, som undrade om de nya gästerna önskade fisk eller kyckling till måltiderna. Och när resan (tur och retur) genomfördes hade trions medlemmar (koordinatorn, chauffören och båtens kapten) hela tiden mobilkontakt med varandra. De höll tidsschemat perfekt utan en minuts försening. Ryktet om Indiens obefintliga punktlighet var därmed dementerat.
Åtminstone i Kerala!
För övrigt försöker de flesta här leva efter Gandhis och Vandana Shivas recept, dvs. att kombinera det nya med det gamla. Morgondagen ska alltid ha rötter kvar i gården. Då blir det balans i tillvaron. 
Trots datorn föredrar majoriteten att skriva räkningar och biljetter för hand och hotellrummets 72 TV-kanaler har förstärkts med en gammaldags dörr, som stängs med skjutregel och hänglås. Här fanns inget datoriserat lås med kodat kort som dörröppnare! Fast rummets elektriska och elektroniska panel kan man sätta igång med en knapp – utifrån!
Mitt nästa Indien-brev handlar om ”Turismen som tänker konkurrera med Thailand och Malaysia”.
Imi Markos
Huvudredaktör Kreaprenör®