INDIEN-brev 8
De små onda tingen.....
De små, onda tingen, som inte upptäcks i Kerala…
Efterlyses: Erfarenhetens djup!
Medan jag plöjde igenom böckerna av Keralas prisade författarinna Arundhati Roy för att i efterskott kontrollera sanningshalten i mina iakttagelser i den sydindiska delstaten och jämförde dem med det påhittade samtalet mellan den döende mannen och Sankte Per insåg jag plötsligt att mina slutsatser i de föregående Indien-breven saknar erfarenhetens djup. Precis som den döende mannens kunskaper om himmelriket och helvetet.
Mannen i fråga fick nämligen göra ett kort besök i förväg både ”där uppe” och ”där nere” samt efteråt fritt välja sin slutstation innan det jordiska livet upphörde. Det var nämligen den gode mannens sista önskan, som enligt löfte uppfylldes av Sankte Per.
Besvikelsen i himmelriket
Mannen noterade då att den eviga tillvaron i himlen var välordnad, harmonisk och seriös när de vitklädda änglarna spelade kyrkomusik, men ganska tråkig och steril. I helvetet var det däremot livat och sexigt som på en nattklubb med rockmusik och tjo och tjim.
Varpå den döende valde det roliga livet ”där nere”.
Men i samma ögonblick som hans jordiska lampa släcktes blev han hämtad av ett tiotal små grymma djävlar, som omedelbart stoppade honom i en jättestor kokande gryta samtidigt som de stack honom med sina glödheta gafflar. Mannen ojade sig förtvivlat och skrek anklagande till Sankte Per, som stod i portöppningen:
– Det var inte det jag fick se under mitt besök här!
– Nej, men då var du bara TURIST, svarade Sankte Per.
Efter Roys böcker ”De Små Tingens Gud”, ”Författare räknar inte röster” och ”Den oändliga rättvisans matematik” är det förstås lätt att räkna ut att det är stor skillnad mellan en författare som är uppväxt i Kerala och en TURIST, som bara besöker Kerala. Det betyder naturligtvis inte att Arundhati Roys skrifter dementerar allt vad jag skrivit hittills. Inte alls!
När det gäller De Stora Tingens Gud får jag faktiskt godkänt av henne. Jag har uppfattat de övergripande och synliga sakerna på rätt sätt. Till exempel att Kerala inte är en typisk delstat i Indien. Så här säger hon till David Barsamin i intervjuboken ”Författaren räknar inte röster”:
”När jag första gången kom till norra Indien var det nästan som att komma till ett annat land. Ändå är Kerala ett komplicerat samhälle, eftersom det är progressivt och trångsynt på samma gång.”
Även de kristna och marxister håller på kast
Just det! Det progressiva upptäckte jag direkt, men inte det trångsynta!! Det senare finns nämligen under ytan, under täcket eller bakom fasaden. Där gömmer sig ”De Små Tingens Gud”, som endast Roy och hennes likar kan spåra upp.
Jag konstaterade till exempel belåtet att Kerala är en plats, där många religioner och ideologier lever i fred. Där finns kristendom, hinduism, islam, extremism, demokrati och marxism. Roy medger också att ”Alla nöter de ner varandra och förvandlas till något nytt. Det kan innebära en sammandrabbning mellan marxisterna och det hinduiska högerextrema partiet (RSS) eller mellan olika kommunistiska partier, även om delstaten är relativt befriad från det slags mördande av kastskäl som finns i stater som Bihar och Uttar Pradesh.”
Jag har registrerat samma sak, men jag har inte kunnat skildra händelserna som utspelas under täcket i det tysta. Det kan däremot Roy, som avslöjar:
”Till och med bland de syrianska kristna – som är de äldsta och mest ortodoxa kristna i Indien – tar man hänsyn till kast. Och ser man på de kommunistiska partierna kommer de flesta av deras ledare från de högsta kasterna. När de driver valrörelse väljer de noggrant ut sina kandidater för att de ska företräda den ledande kasten i sina respektive `väljarbanker` - ett exempel på hur kommunismen förstärker det traditionella kastsystemet när den strävar efter makten i en `representativ` demokrati.”
Går det ersätta Gud med Marx?
Arundhati Roy påpekar också i sin bok ”De Små Tingens Gud” att kommunisterna har lättare att värva kristna än hinduer. Fast hennes förklaring skulle knappast köpas av polska och ungerska katoliker, som under det gångna kommuniststyret hela tiden motarbetade ”de röda”. Likväl är det svårt att argumentera mot Roys cyniska funderingar:
”Tjugoen procent av Keralas befolkning är syrisk-kristna och betraktar sig själva som ättlingar till de etthundra brahminer (= högkastiga lärda) som aposteln Tomas omvände till kristendomen under sin färd österut efter Jesu uppståndelse. Strukturell sett är (enligt denna något rudimentära teori) marxismen ett närliggande substitut för kristendomen. Ersätt Gud med Marx, Satan med borgerskapet, himmelriket med det klasslösa samhället, kyrkan med partiet och kvar blir en strävan med likartad form och riktning. En hinderlöpning med en belöning vid målet. Av en hindu krävdes däremot en mer omfattande mental omskolning.”
Denna teori motsäger emellertid det faktum att de syrisk-kristna i Kerala har historiskt sett representerat en förmögen, jordägande feodal överklass, vars intressen omedelbart kolliderade med kommunisterna när dessa övertog makten och ville kollektivisera jordegendomen.
Direktören som vill kallas ”kamrat”
Men Roy, som själv är kristen, försöker bekräfta sin tes med bokens omtalade familjedrama, som utspelas i en isolerad, nästan hindubefriad kristen miljö.
Märkligt nog beskriver nio recensenter av tio Roys skildring som en fascinerande indisk berättelse i en indisk miljö. Trots att Keralas kristna gemenskap inte kan förekomma någon annanstans i Indien. Bara här! Här lever de kristna som finlandssvenskarna i Jakobstad och Borgå utan större kontakt med purfinnarna. Många av dem inte ens kan tala finska.
I Kerala kan de kristna spela en unik dubbelroll. Rent av trippelroll.
Familjedramats överhuvud i boken är Chacko, den kristne farbrorn, som driver den lokala konservfabriken (=förädlat jordbruk), och som vill att de anställda ska tilltala honom ”kamrat” och inte ”direktör”. Han är övertygad kommunist och samarbetar med facket. Visserligen är han inte medlem i partiet, men han har ”förblivit en hängiven anhängare i vått som torrt”, skriver Roy. Hans hjälte var kamrat E.M. S. Namboodripad, brahminen, som var marxismens färgstarka överstepräst i Kerala.
Så långt om Chackos dubbelroll. Samtidigt undrar jag: Hur många Chacko fanns i Polen och Ungern under Stalintiden? Hur många kristna opportunister, anpasslingar, fanns bakom ”järnridån” på den onda tiden? De som idag inte vill kännas vid sina tvivelaktiga roller? Förmodligen håller Roys resonemang.
Anglofiler som brittiska skittorkare
Annars var Chacko i Kerala, liksom hela familjen, anglofil. Efter morfadern, insektsforskaren, som var en obotlig brittisk skittorkare, dvs. stövelslickare. ”Kamrat” Chacko uppträdde också som en värdig efterträdare till de brittiska kolonisatörerna, en inhemsk nykolonisatör, som hellre talade engelska än malayalam, det lokala språket. Och han betedde sig inte alls folkligt utan han gled med högdragen uppsyn fram längs de gamla byvägarna i sin breda Plymouth-bil…
Britternas eleganta välpressade yttre svarade dock inte mot Chackos och familjens inre. Deras inre liv var en kaotisk blandning av kristet och anglofilt inslag, kryddat med hinduism i sådana frågor som kunde påverka familjens rykte utåt – bland annat genom skvaller.
De höll inofficiellt hårt på kastsystemet. När kärleksförhållandet avslöjades mellan familjens högkastiga, men frånskilda Ammu och den lågkastige och oberörbare Velutha, blev Ammu inlåst i sitt rum. Hon skämde ju ut familjen och fick ett internt ”fängelsestraff”.
I allt externt, dvs. allt som syntes utåt följde familjen majoritetens, hinduismens seder och bruk. Särskilt för kvinnorna var det viktigt. Varje kvinnlig familjemedlem var ytterst noga med att alltid bära stärkta sari, som enligt Roy är världens snyggaste klädesplagg, överträffar allt vad modekungarna i väst någonsin har hittat på.
Vulgariteten i västs modernitet
Internt, dvs. inom husets väggar odlade familjen sina kristna och västerländska värderingar eftersom de var präglade av skolor och utbildning i England och USA. Det var en identitetsstörande process. Kristet, västerländskt och hinduistiskt blandades hela tiden, men ständigt på hinduistisk bekostnad.
Det irriterar Roy, som i sitt privatliv vill värna om det genuina och ursprungliga. I detta avseende är hon emellertid kluven. Så här säger hon i intervjuboken:
”Första hälften av mitt liv gick åt till att kämpa mot grymheterna i traditionen, till att drömma om att komma bort från den lilla by där jag växte upp i Kerala och hoppades att jag inte skulle behöva gifta mig med någon av de där männen och producera barn åt dem. Sedan stötte jag på vulgariteten i det som moderniteten har att erbjuda, och då blev jag tvungen att säga nej till det också och gå på spänd lina mellan de båda.”
Alltså, många i Asien gör tummen ner för västs modernitet. Det är inget alternativ, ingen ersättning för Asiens usla traditioner. Även globaliseringen i sin västerländska version är tvivelaktig, enligt Roy.
Tvivelaktiga kompromisser
Under tiden fortsätter väst och kristendomen i Kerala att kompromissa med sitt samvete. Vad sägs till exempel om denna händelse i Roys härtappning?
När vissa oberörbara i Kerala konverterade för ett antal år sedan till kristendomen för att slippa hinduismens förnedring hamnade de ur askan i elden eftersom de högkastiga kristna inte ville blanda sig med daliter, parias. Då byggde det kristna samfundet egna kyrkor för daliter, de fick egna dalitpräster och till och med egen biskop, som också var dalit. Övergången fick inte bli genomgripande och radikal. Det kristna samfundet var stolt över att de har utbildat daliter till präster och biskopar, vilket anses vara en berömvärd insats, enligt kyrkans ledning.
Det är sådana detaljer som en turist inte kan genomskåda. Det hör till De Små Tingens Gud, som är avgörande för trivseln i vardagstillvaron. Turisten registrerar endast den officiella propagandan att konverterade daliter numera får gå i kyrkan. Eller i hindutemplet eftersom hinduer också anpassar sig till tidens förändring och nya krav. Åtminstone i Kerala.
Anpassningen sker emellertid med förebehåll – både hos de kristna och hos hinduer.
Även yogas och Gandhis ”icke våldprincip” bör tas med en nypa salt – om vi ska utgå från Roy. Bokens dalithjälte Velutha misstänks för att ha våldtagit en vit flicka och polisen misshandlar den misstänkte så att denna avlider av sina skador i cellen. Dagen efter avslöjas att den misstänkte daliten var oskyldig. Trots detta går de högkastiga poliserna fria…
Plötsligt förvandlas ”icke våld” till en tom fras. Liksom den högtidliga respekten för ”livets helighet”.
Roy skadar tukt och sedlighet?
Nu återstår frågan: Ska vi tro på Arundhati Roys pessimistiska version av Kerala eller på turisten Imi Markos optimistiska version?
Keralas regering väljer nog turistens version. Arundhati Roy har däremot blivit ställd inför rätta eftersom någon påstod att ”De Små Tingens Gud” skadade tukt och sedlighet.
Ja, hon anklagades för att undergräva den allmänna moralen i Kerala. Och ställdes inför högsta domstolen i Cochin för ett par år sedan. Hon har överklagat för att få målet nedlagt, men utan resultat. Domaren ville dock inte befatta sig med det konstiga ärendet och ajournerade förhandlingarna. Målet är fortfarande vilande i domstolen.
Detta var mitt sista Indien-brev. Hoppas du har uppskattat min resa i nu- och framtid lika mycket som jag själv har gjort.
Imi Markos
Huvudredaktör Kreaprenör®
Tillbaka till Startsidan.