INDIEN-brev 2
Upplyst maharadja bäddade för kommunisterna
Hammaren & Skäran är fortfarande uppskattade symboler – i delstaten Kerala, Indien!
Överallt, där vi åkte med bil eller buss stod det röda fanor med hammaren och skäran nedkörda i Keralas rödfärgade mylla. Till och med när vi gled fram med lyxig husbåt i våtmarkernas kanalsystem flaggade risodlarna med kommunisternas klassiska märke - ja, alla, vägarbetare, fiskare och risbönder var måna om att öppet markera att i denna indiska delstat är det fackföreningar och kommunistpartiet CPI (Marxist) som härskar.
Överallt i Kerala markerar röda flaggor kommunistpartiets närvaro.
Och partimedlemmarna berättar med stolthet att 1957 var Kerala först i världen med att välja en kommunistisk regering i allmänna, fria demokratiska val.
– I över 50 år har kommunisterna omväxlande suttit vid makten genom att hela tiden tona ner partiets ateistiska program, avslöjade min trogne samtalspartner och informatör Tayapal Thangappan, operations manager för Krishnatheeram Beach Resorts Hotel i Varkala. Tidigare var han känd boxare och idrottsinstruktör inom indiska armén. Och med utgångspunkt från sin militära bakgrund framhöll han:
– Själv har jag naturligtvis aldrig röstat på CPI, men jag har stor respekt för kommunisternas så kallade cocktailrevolution och dess resultat i vår delstat.
I stället för att utmana de stora världsreligionerna har CPI skickligt kompletterat trossamfunden på de områden, där dessa inte agerar tillräckligt bra. Det gäller framförallt rättfärdighet, jämställdhet och social trygghet. Medan religionerna koncentrerar sig för mycket på det spirituella livet efter den fysiska döden fokuserar CPI på det levande livet före döden.
Inga typiska indiska plågor i Kerala
Följaktligen har Kerala kostnadsfri grundutbildning och hälsovård, låg barnadödlighet eftersom mödra- och spädbarnsvården också är avgiftsfri. Dessutom är medellivslängden hög. Okända fenomen i flesta andra delstater i Indien. I Kerala känner man Inte heller till de typiska indiska plågorna som kastkrig, hemgiftsmord och abortering av oönskade flickfoster. Här har de utbildade kvinnorna kontroll över familjebildningen och därmed har befolkningsökningen nästan avstannat.
– Kommunisternas förtjänst?
– Inte helt och hållet, svarar Tayapal. Även om delstatens premiärminister V.S. Achuthanadan gärna vill hävda det. Visserligen är han duktig och har imponerande visioner, men både han och hans partikamrater glömmer bort de andra, som gjorde förarbetet för denna positiva utveckling.
Den indiska arméns före detta idrottsinstruktör syftar på maharadjan av Travancore, vars kungadöme täckte över södra halvan av Kerala. Han var mer upplyst än andra maharadjor i Indien. Både han och de ledande kasterna i Kerala var välvilligt inställda till att utbildning spreds också till de kastlösa. Och till det bidrog även de skolor, som kristna missionärer startade under århundraden. I sammanhanget får vi Inte heller glömma bort muslimernas insatser för utjämningen i samhället.
Ett av de avgörande besluten var den upplysta maharadjans tempelreform 1946, då de oberörbara, dvs. daliterna ( = parias eller de kastlösa) för första gången släpptes in i hindutemplen.
Demokratisk jordreform förändrade allt
Förändringen blev sedan total när kommunistpartiet 1957 och 1969 genomförde jordreformen. Enligt parlamentets demokratiskas dekret blev storbönderna av med sina stora jordegendomar och alla lantarbetare i Kerala fick en bit jord. Och för att kunna behålla den nyvunna självständigheten fick de resurslösa småbönderna bilda byföreningar och kooperativ, som omedelbart startade gemensamma aktiviteter (från fiskodlingar till kollektivt inköp av insatsvaror). Åtgärder som definitivt gjorde slut på hinduismens förnedrande dalittillvaro.
I samband med jordreformen fick de jordlösa börja äga delar av risfälten, som i dag ger 2-3 skördar per år.
Märkligt är att de som prisar hinduismens visdom och allomfattande helhetssyn, där allting är beroende av varandra, nästan aldrig berör kastsystemet, som undergräver hinduismens trovärdighet i vår globaliserade värld. Och då tänker jag på den Indien-frälsta katolske munken Beda Griffiths och på välkända kvantfysiker som Amit Goswami, vedanda-tolkaren Deepak Chopra och TM-gurun Maharishi.
Visserligen var i begynnelsen varken kasterna eller reinkarnationen (återfödelsen) omnämnda i Rigveda, världens äldsta religiösa skrift, som skrevs mellan år 1500-1200 före Kristus och som innehåller 1 028 lovsånger, psalmer, ritualer och trollformler från forntidens Indien, men det ursäktar inte trons senare utveckling.
Indoarierna började med färgrasism
Enligt många forskare attackerades de mörkhyade draviderna, som levde efter Rigveda runt floden Indus av ett nomadfolk med ljusare hy som kallade sig Aryans (arier eller indoarier). Arierna segrade och förslavade draviderna, enligt principen att de senare var underlägsna eftersom de hade mörkare hudfärg.
Det var alltså indoarierna, som delade upp det indiska samhället i fyra olika varna kaster. (Varna betyder färg). De tre högsta kasterna (präster, ämbetsmän, krigare, bönder, köpmän och hantverkare) bestod av de ljushyade arierna medan den fjärde kasten (tjänare och slavar) tilldelades de mörkare draviderna, så kallade daliter (se bild), som egentligen var kastlösa.
Och observera, reinkarnationen (återfödelsen) kom till exempel inte med i hinduismen förrän 600 år före Kristus.
Hinduismen har alltså ingen grundare utan har långsamt vuxit fram under tusentals år ur en blandning av folkslag och traditioner. Det är ingen strikt religion. Den ser olika ut i olika delar av Indien. I Kerala har till exempel det indoariska trycket varit mycket svagare än i norra Indien, där kastsystemet fortfarande präglar vardagslivet – trots att kastväsendet avskaffades på det politiska och juridiska planet redan år 1950. Men i norra Indien ägnar sig de kastlösa (cirka 167 miljoner) än idag åt att tvätta andras kläder, sopa gator, tömma latriner eller att ta hand om döda djur. Och latrintömmare, som förgiftas av avföringens gaser och baciller, dör i förtid. Självfallet är det många kastlösa, som vägrar acceptera denna förnedring och börjar överge hinduismen för att förändra sin situation.
De kastlösas masskonvertering
Så sent som i oktober 2006 konverterade kollektivt tusentals daliter i norr i en serie gemensamma ceremonier till buddismen. Inte så underligt kanske eftersom det just i oktober var 50 år sedan den legendariske dalitledaren B R Ambedkar ledde den första masskonverteringen i Nagpur. Ambedkar kämpade på sin tid mot landsfadern Gandhi, som egentligen ville bevara kastsystemet. En inställning, som alltid stått i skuggan av Gandhis helgonlika ickevåldsaktioner i väst.
I Kerala har kristendomen och islam sedan länge gett delstatens daliter möjlighet till konvertering. Och sedan 50 år tillbaka har de varit marxistiskt influerade av CPI. De lågkastiga i Kerala har fått gå i skola (95 % av delstatens befolkning kan som sagt läsa och skriva).
Thiruvambadi Beach´s mest populära person i Varkala är till exempel Babu, ägaren till The Funky Art Café och Babu Travel, vars familj hörde till den lägsta kasten. Babus flit i skolan och studieresultat (han talar utöver malayalam och engelska även hindi och kan läsa sanskrit) uppmärksammades emellertid och han belönades med ett statligt stipendium. Han fick åka till Tromsö i Norge för att vidareutbilda sig.
Han behärskar naturligtvis norska och numera har han Internet-kontakt med alla skandinaviska backpackers, som är ute efter prisvärt boende på Varkalas attraktiva Norra Klippa och vill ha bra utbildning i yoga och meditation. Själv tar Babu på sin fritid hand om Verkalas gamla (de över 65 år), som fortfarande är analfabeter. Han har bildat ett nätverk, vars mål är att åstadkomma 100 procentig läs- och skrivkunnighet i Kerala.
På The Funky Art Café uppträder ofta ungdomar,
som imiterar Bollywood-filmerns berömda danser.
Det är denna solidariska attityd och kunskapshunger, som egentligen är orsaken till att folket i denna delstat vägrar låta sig underkuvas, må så vara att det är kommunisterna som tutat i dem flera av de där idéerna som facklig representation, minimilöner och rättvis fördelning, enligt Per J Andersson, Vagabonds chefredaktör.
Annars upplever många hinduer kastsystemet och reinkarnationen som en retroaktiv skipning av rättvisa. Reinkarnation, själavandring är ju tron på att själen återföds i en annan varelse. Ordet karma betyder i sin tur handling, Det är karma, som avgör i vilken kast man föds. Om man har varit hederlig och levt moraliskt föds man in i en hög kast, men om man har varit omoralisk och levt som en dålig människa så är det sannolikt att man återföds i en låg kast. Antagligen som son till en latrintömmare eller rent av som ett djur, till exempel råtta. Karma är alltså summan av alla gärningar man utfört i det tidigare livet.
Retroaktiv rättsskipning
Alltså, medan vi västerlänningar tycker synd om de kastlösa ignorerar den högsta kasten i Indien de låkastigas svåra förhållanden med motiveringen att de får skörda frukten av sina gärningar i det tidigare livet. De anser att de fattiga bör uthärda och med goda görningar kan de hoppas på en bättre lott i nästa liv.
Karma beskrivs som osynlig energi som varje själ har med sig, den som har gjort fel hinns förr eller senare upp av sina onda gärningar. Karmas lag säger att vi aldrig kan fly undan effekterna av våra handlingar.
Precis i det ögonblicket när ett nytt liv blir till är karmas energier extra starka och då bestäms vilken själ som behöver födas i just den familjen. Med andra ord, en kastlös kvinna föder i själva verket inte sin egen son eller dotter utan en främling med syndig bakgrund.
(Reinkarnation och karma har vissa likheter med kristendomens arvsynd, även om arvsynden aldrig får så grymma sociala följder som reinkarnationens karma.
Aposteln Paulus, Augustinus och Luther ansåg till exempel att människan är ohjälpligt fallen i synd (bär på Adams skuld), men blir frälst genom rättfärdiggörelsen av tro. Calvin skärpte detta ytterligare genom sin lära om den dubbla predestinationen. Många nyare kristna rörelser, såsom Pingströrelsen, tar avstånd från denna lära. Dessa menar att människan inte ärver synden eller straffet för den, utan att skapelsen sedan syndafallet är skadad och därmed utsatt för sjukdom, lidande och till slut död. Därtill tror man att människan inte besitter förmågan att alltid välja det som är rätt. På grund av detta kommer varje enskild individ att synda.
Enligt hinduismen är moksha livets mening. Att slippa återfödas och istället sammansmälta med Världssjälen är hinduernas mål. Man tänker sig moksha som ett slags paradis, endast ro, harmoni och fullständig lycka finns där.
Dyrköpt cocktailrevolution!
Man måste ha en tillräckligt bra karma, för att uppnå moksha. Det finns många vägar för att nå Moksha. Hinduismen är en tolerant religion och man kan välja vilken väg man vill. En väg är Yoga, som betyder förening mellan kropp och själ. En annan väg är Jainismen, som bland annat står för icke-våld. Bhakti är känslans väg medan många väljer Vishetens eller de Goda gärninganars väg. Ett fåtal väljer Försakelsens, askesens väg
Kerala, som valde cocktailrevolutionen (som är blandning av hinduistisk visdom, marxism med mänskligt ansikte, förstärkt med ett stänk av Gandhis icke-vålds serum och några droppar västerländsk uppkäftighet) fick dock betala ett högt pris för sitt djärva vägval. I varje fall fram till mitten av 1990-talet. Västerländska och japanska företag, som rätt länge inte kunde avgöra om vägskylten hade röd eller blå färg, avstod från att investera i Kerala – trots att de var medvetna om att delstaten hade Indiens mest välutbildade och mest kunniga arbetskraft.
– De har varit rädda för strejker och för fackföreningarnas inblandning i affärerna, påpekar Tayapal, min informatör. Och det resulterade i stor arbetslöshet under många decennier. Märk väl att Kerala saknar stora fabriker, förädlingsindustrier. Ändå producerar vi 95 % av Indiens gummi och en betydande del av landets kaffe och te.
Råvaror, som hittills har betalats dåligt.
Kvinnorna sköter ekonomin
Delstatens befolkning löste detta problem genom att en stor del av männen har tagit anställning som gästarbetare på Arabiska halvöns rika oljestater. Där har de kunnat (och kan fortfarande) tjäna hyggligt och de skickar hem större delen av lönen till familjerna i Kerala, där kvinnorna (mammor, fruar och döttrar) förvaltar dem mycket skickligt…
De sköter hemmafronten perfekt.
De inte bara förbrukar utan också investerar pengarna. Kvinnorna finns överallt i Keralas samhällsliv. Utom i kvällslivet som singlar.
Efter solnedgången råder även här religionens stränga moralregler,
som endast gynnar männens frihet. Undantaget är televisionens Bollywood-filmer, som visar lättklädda och flörtiga indiska kvinnor dygnet runt.
Kvinnorna i Kerala har annars lång tradition i att ta hand om både hushållsekonomin och ekonomin utanför hemmen. I begynnelsen lydde delstaten under matriarkat, dvs. arvet gick genom döttrarna. Och denna feministiska tradition märks även idag.
Det är karlarna som fiskar, men det är kvinnorna som sköter fiskförsäljningen till de privata hushållen och till Norra och Södra Klippans restaurangstråk i Varkala.
De har även hand om de flesta shoppingbutiker på klippans flera kilometer långa strandpromenad. 
En av dessa duktiga kvinnor lade beslag på oss och vi, min fru och jag, köpte hos henne cirka 90 procent av familjens julklappar. Hon charmade, sålde, sydde och gjorde säljutlykter på badstranden medan maken tog hand om de tre barnen, som ofta drivet assisterade mamman i försäljningen.
Hon heter Sri (Sara på engelska), en attraktiv och aktiv yrkeskvinna, som jag gärna presenterar här i sin färgstarka indiska prakt. Här har det västerländska modet och märkesvarorna svårt att slå igenom. Var så god, Sri Laksehmi, Karnataka handcraft, North End Cliff, Varkala.
I mitt nästa Indien-brev berättar jag om hur Keralas kunskapskapitalister har tagit revansch med ”Saltsjöbadsfred” under de gångna tio åren.
Imi Markos
Huvudredaktör Kreaprenör®