Perception à la Imi Markos

INDIEN-brev 1
Fred mellan religioner

I Kerala råder fred mellan religioner, som skulle få förre ärkebiskopen Natan Söderblom att le i sin himmel.

Antagligen avslutas fredsbönen så här, i Jesu, Ganeshas och i Mohameds namn amen, på Indiens sydspets, i Guds eller Gudarnas eget land.

Ja, i den sydindiska delstaten Kerala, som jag besökte före jul 2007, upplevde jag äntligen ekumenisk treenighet. Här lever kristendom, hinduism och islam, de tre största världsreligionerna, i fred och harmoni med varandra. Vilket framgår av affischen.

Men inte nog med det! De tre religionerna respekterar och samarbetar med varandra!! Samtidigt som de får välvillig assistans av buddhismen och judendomen. Det finns tusentals buddhistiska flyktingar från Tibet runt huvudstaden Trivandrum och en aktiv, men ständigt krympande judisk församling i den livliga hamnstaden Kochi sedan 2500 år tillbaka

Jag misstänker att den legendariske svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom ler belåtet i sin himmel, när detta fredsbudskap når honom. Åtminstone på ett ställe på jordklotet fungerar hans ekumeniska drömprojekt, som han startade 1925, då han till Stockholm inbjöd representanter för världens alla kristna religioner till den första ekumeniska världskongressen. Ett storslaget försoningsinitiativ som fem år senare belönades med Nobels fredspris

Juldekorationer i palmdjungeln

Men i stället för förståelse och sämja har det pågått ett permanent världskrig mellan religionerna de gångna 82 åren, varav de senaste tio har varit blodigare än någonsin. Det räcker med att nämna Iran, Irak, Sri Lanka, Nordirland, Israel, Bosnien, Afghanistan, Pakistan, Kosovo, Darfur etc.

Kerala med sina 32 miljoner invånare (världens mes tätbefolkade område av Smålands storlek) tycks dock vara det lysande undantaget, men underligt nog är fenomenet inte alls så omtalat, som det borde vara. Trots att keralaborna hela tiden öppet demonstrerar sin toleranta livssyn.

Bilden med Jesus, Ganesha och moskén (Mohamed får inte avbildas), förekommer till exempel i alla möjliga sammanhang. Som dekaler på taxibilarnas instrumentbrädor eller som affischer och inramade bilder i hemmen och i olika offentliga miljöer.

Före julfirandet var det faktiskt Jesus som dominerade synintrycket. Överallt, i nästan samtliga hus, som vi passerade på Highway 47 längs den myllrande Malabarkusten, hängde stora och belysta julstjärnor. Färgstarka juldekorationer, som gav den omringande kokospalmdjungeln en både trolsk och autentisk julstämning.

Det är kanske ett illusionsförstörande konstaterande, men enligt min uppfattning hör värme och palmer faktiskt mer ihop med Jesus och Betlehem än kyla och snötäckta granar. Här målar också barnen julkort med Maria i stallet, men hon är klädd i sari och är mörkhyad liksom Jesus-barnet.

I denna julförberedelse fick vi nästan en känsla av att det inte är 21 % utan 59 % av Keralas befolkning som är kristna. Men det är precis tvärtom! Det är hinduer som är i majoritet, men här sympatifirar även rättrogna hinduer Jesus´ födelsedag. Det har de gjort sedan år 54 efter Kristus, då lärjungen Tomas Tvivlaren seglade iväg över Arabiska havet, landade på Malabar-kusten och grundade sju bönehus, som spred Jesus´ reformerande läror. Alltså, något sekel före Rom och nästan ett årtusende före Nordeuropa.

Och mycket riktigt, i Keralas huvudstad Thiruvananthapurum (Trivandrum) möter vi faktiskt en ursprunglig, österländsk form av kristendom, som har sina rötter kvar i Mellersta Österns semitiska värld.

Vägvisande kyrkor

Aposteln Tomas var ju i själ och hjärta jude. Följaktligen präglas de kristna kyrkorna här av bibelns värld. Prästerna använder samma språk som en gång talades på Jesus´ tid i Palestina och uttrycker sig i bibelns rika symbolspråk, dvs. på arameiska. Liturgin består till stor del av långa böner och av andaktsfull musik. Den är genomsyrad av en majestätisk känsla, som är kännetecknande för den semitiska andan och återfinns i liknande former i bibeln och i koranen.

Det finns i själva verket mycket gemensamt mellan keralisk (syrisk) kristendom och den islamiska religionen som omgav den, och periodvis fanns där en ömsesidig påverkan. Och även idag ligger Trivandrums stora kristna katedral vägg-i-vägg med stadens stora grönvita moské (20 % av delstatens befolkning är muslimer). Och endast ett kortare stenkast därifrån ligger det berömda, sandstensfärgade, pyramidformade och av statyer täckta hindutemplet Sri Padmanabhaswamy.

Men vi noterade också de nybyggda kristna kyrkornas moderna arkitektur när vi åkte på Västra Ghatsbergets slingrande vackra vägar för att uppleva de små bergstäderna, de imponerande te- och kryddodlingarna och viltreservaten. Utanför ett av dessa Vatikan-finansierade arkitektoniska mästerverk, som drog uppmärksamheten till sig med en jättestor vit julstjärna, träffade vi en gatuförsäljare. Och han lockade med törstsläckande kokosmjölk i naturens bästa originalförpackning. Dessutom hade han en tjock halskedja med ett stort hängande kors och när vi frågade om han var kristen, svarade han med ett brett leende:

– Nej! Jag är hindu, men jag älskar Gud. Och de kristna har en fascinerande Gud.

Försäljarens svar sammanfattar i ett kokosnötskal Keralas ekumeniska mystik, som bygger på världens två mäktigaste myter idag – hinduismen och kristendomen. Hinduer, som fortfarande lever i mytens värld, har egentligen lättast att förstå Kristusmyten. Varje hinduistiskt barn får ju namn efter någon gud eller gudinna.

Folk söker sig i hundratusental till templen och pilgrimsorterna. Vår attraktiva badort Varkala med sitt tvåtusenåriga Janardhana-tempel betraktas som en av Indiens heligaste vallfartsplatser. Och det är självklart för hinduer på strandpromenadens restauranger och butiker att inleda dagen med tempelbesök. De vill tillbringa en stund i vishetens och nådens källa, som leder till livet bortom denna värld – kanske be till Ganesha, den elefanthövdade guden, som har mycket gemensamt med Jesus.

Myter som fortfarande fascinerar

Inte heller Ganesha kom till genom en sexuell akt utan den hinduistiska ”jungfrufödelsen” skedde genom en mystisk hudavlagring. Parvati, den kosmiska huvudguden Shivas maka, utförde denna process medan Shiva var borta på en lång resa. Och när Shiva sent omsider återvände hem mötte han redan en vuxen yngling, vars uppgift var att skydda huset och modern. Följaktligen kände Shiva inte igen sin son och sonen kände inte igen sin far.

Till råga på allt vägrade sonen, den tillfälliga portvakten, att släppa in fadern till hemmets trädgård, där modern Parvati badade i den heliga floden Ganges. Den temperamentsfulle Shiva ilsknade till och högg av sonens huvud samtidigt som modern Parvati dök upp bland palmerna. Hon krävde naturligtvis sonens uppståndelse och den ångerfulle Shiva lydde henne omedelbart. Just då passerade en ung elefant trädgården och Shiva gjorde en blixtsnabb ”huvudtransplantation”. Sonen återuppstod med elefantens huvud och med fyra mänskliga armar, Guden Ganesha var född!

En grym och osannolik Grimm-saga, enligt många enögda kristna, men de glömmer tyvärr bort att Jesus korsfästelse var minst lika grym, om inte grymmare. Och själva avrättningsprocessen var sannerligen inte en osannolik saga, utan ett helt vanligt mänskligt beteende på den historiska tiden. Dessvärre inte bara då!

Symboliken är dock tydlig både i sagan och i historien. Ganesha är mycket mer ett uttryck för hinduistisk natursymbolik. Visserligen har han blivit en stor metafysisk betydelse som symbol för föreningen mellan människan och den animala världen, men han är också ett slags skyddshelgon för hemmet, den privata sfären. Han står för det ungdomliga modet, som solidariskt försvarar släktingar och vänner.

I Nya testamentet utkristalliseras i sin tur Jesus´ offermyt. Han uppoffrar sig solidariskt för mänskligheten. Medan hans uppståndelse tolkas som ett hopp om Andens värld, ett positivt besked från den yttersta verkligheten.

I dagens Kerala är de religiösa myterna – särskilt hinduismens myter – fortfarande en levande verklighet. Motsvarande myter i väst ( de fornnordiska, romerska och grekiska myterna ) är för länge sedan stendöda. Oden, Jupiter, Zeus & Co förekommer numera endast i den antika litteraturen och konsten.

Hur kan Hinduismens mytologi kring sina otaliga gudar vara så seglivad? Hur har den lyckats parera kristendomens, islams, buddhismens och den västerländska civilisationens utmaningar? Hur har den överlevt?

Djup filosofi som lockar

Svar: Parallellt med myterna har hinduismen en djup filosofisk argumentation. Och i vedan, de heliga kunskapsskrifterna på sanskrit (varifrån det svenska ordet ”veta” härstammar), finns den djupaste och mest systematiska studien av verklighetens yttersta natur, som någonsin gjorts i världshistorien. Visdomen tolkas av respekterade gurus, som ser till att tusentals västerländska ungdomar vallfärdar till Indien för att lära sig yoga och meditation.

Allt enligt Beda Griffiths, den engelske benediktermunken och teologen, som över 30 år drev ett kloster (ashram) i Sydindien. Bland annat i Kerala, där han blev influerad av den ekumeniska tanken. Och där han skrev boken ”Äktenskapet mellan öst och väst”, som betonar med skärpa:

”Bara en ekumenisk rörelse religionerna emellan, där var och en lär sig att acceptera och uppskatta de sanna och heliga som finns i de andra religionerna, kan svara på behovet av religion idag!”

Griffith gör därför tummen ner för de semitiska religionernas attityd.

”Det finns i var och en av dem ett inslag av intolerans, som blivit ett allvarligt hinder för människor att acceptera dem. Var och en av dem har vuxit upp med den övertygelsen att just den är ensam om den sanna religionen. Åtminstone kristna och muslimer drivs av denna ståndpunkt och de försöker omvända alla andra till sin egen tro. Då denna övertygelse understöds med vapenmakt – som ofta skett i historien – blir resultatet förödande inte bara för de enskilda religionerna utan också för själva religionen.

Det är här som de semitiska religionerna har något att lära av den österländska traditionen. I de österländska religionerna finner vi ingenting i den här stilen. Det finns ett oräkneligt antal sekter och grupperingar inom hinduismen, men trots att det har förekommit tillfälliga konflikter, så lyckas de vanligen leva tillsammans i fred och harmoni, och var och en respekterar de andras tro och religionsutövning”

(Sedan dess har tyvärr hänt en hel del. Bland annat har provocerade hindunationalister bränt kyrkor i delstaten Orissa i Östra Indien… Dock inte i Kerala!)

Griffiths ekumeniska deklaration får idag extra förstärkning i Kerala. Delstatens invånare har tillgång till 72 TV-kanaler – varav ett tiotal med religiöst program
Personligen har jag fastnat för tre andliga kanaler: Salom, God och Miracelnet.

God har 475 miljoner TV-tittare

I Salom, vars logo är en fredsduva, får naturligtvis alla stora religioner framföra sitt budskap. God, som startades för tio år sedan av de brittiska frikyrkorna, har idag 475 miljoner tittare över hela världen - utom i Sverige, vars sekulariserade ”diktatur” isolerar landet bakom en mental järnridå.

Personligen som andlig agnostiker skulle jag inte abonnera på God-kanalen, men jag beklagar alla andra som skulle vilja göra det. Då tänker jag framförallt på Bibelbältets troende folk i Småland.

Annars är jag tveksam till Miracelnet, som ägnar sig åt offentlig healing i Trivandrums parkscener inför jättepublik. Krymplingar med kryckor står i kö för att bli helade och undren sker i ett. En beröring med välsignelse räcker och krymplingen kastar sin krycka och dansar jublande på scenen medan frälsta vittnen skriker Halleluja!

En tvivelaktig föreställning, som majoriteten i Sverige skulle skratta åt, men inte i Kerala, där hinduismens osannolika mytologi präglar människorna. Hinduism är mer än trosbekännelse. Den är också en livsstil och kulturarv, som starkt påverkar även de kristna… De tvivlar inte!