Mänsklighetens största tragedi
För en tid sedan skrev jag om att människohjärnans hypothalamus, som styr oss med känslorna, och neocortex, som är centrum för det logiska tänkandet, är i ständig kamp med varandra. Och oftast avgår de irrationella känslorna med segern.
På grund av att Skaparen eller Evolutionen har missat fixa en samverkande sammankoppling mellan dessa båda kraftcentra, har denna disharmoni blivit mänsklighetens största tragedi. I grunden är detta en fråga om de rapsodiska känslornas diktatur och det sunda förnuftets humanism, och min artikel - Vetenskapen vid skiljevägen - var i själva verket en uppseendeväckande deklaration bakom vilken det står en lång rad vetenskapsmän och filosofer, bl. a den franske nobelpristagaren i biologi och medicin Francois Jacob och den ungersk-brittiske tänkaren och författaren Arthur Koestler.
Känslor utan bekräftelse
Självfallet har jag fått mothugg av känslolivets svenska försvarare, som har romantiska illusioner om känslorna. Dessa uppfattas alltid som vackra och goda. Och skulle känslorna mot all förmodan vara onda, beror det på att dessa inte har fått bekräftelse i barndomen varvid den potentiella kärleken förvandlas till otyglad rädsla.
Hitlers Tyskland var till exempel rädd för judarnas intelligens och affärssinne. Och det ledde till förintelsen och Auschwitz. Trumans USA var i sin tur rädd för japanernas envishet, flit och fanatism. Och det resulterade i atombomben på Hiroshima och Nagasaki. För att nu ta två konstruerade exempel.
Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer på 1800-talet visste visserligen ingenting om hypotalamus och neocortex, men han beskrev (redan då) den obefintliga relationen mellan “de båda sfärerna” så här:
- Förståelsen (= neocortex) är i regel alltid underordnad viljans (= hypothalamus) tjänst. I djurvärlden kan man överhuvudtaget aldrig upphäva förståelsens underordnade ställning under viljan. Hos människor förkommer en sådan frigörelse endast undantagsvis.
En lärorik historia
Låt mig berätta, med utgångspunkt från mina personliga erfarenheter, hur denna negativa kamp fungerar i praktiken. Jag vill berätta om min far, som levde i 52 år under sina känslors (hypotalamus) diktatur.
Som professionell fotbollsspelare var han hela tiden nära utvisning. Inte för att han spelade ojust. Tvärtom. Han var så skicklig att han blev ständig misshandlad av motståndarna. Främst av vänsterbackar. Och då tände han till. Han gestikulerade vilt och munhöggs argt både med backen och domaren i 90 minuter. Match efter match. Stämningen kring honom var alltid glödhet. Han ansåg nämligen att han blev orättvist behandlat. Han fick inte tillräckligt många fri- och straffsparkar. Och han spelade vidare med mord i blicken.
På bortaplan njöt fansen av att reta upp honom och ville uppleva hans temperamentsfulla utbrott. Lyckligtvis levererade han fler segermål än utbrott under sin aktiva karriär, som dock var kantad av sammandrabbningar med olika spelare, ledare, förbundskaptener, tränare etc, som enligt hans uppfattning inte talade tillräckligt hövligt med honom. Ja, de var falska, ryggradslösa - i motsats till honom, som alltid sade rent ut vad han tänkte och tyckte. Kompromisslöst och odiplomatiskt. Han var RAK som boxarens högernäve. Vilket ogillades av den hycklande omgivningen.
Ständiga missförstånd
Följaktligen kände sig min far alltid förolämpad. En känsla, som förvärrades med tiden när han blev tränare. Gång på gång sade han upp sig därför att någon spelare skrattade under taktiksnacket - enligt honom ironiskt - och han krävde offentlig ursäkt av spelaren i fråga. I Rumänien, där han tränade topplaget Rapid, ville ledningen kompromissa, eftersom situationen liknande en klassisk rumänsk och ungersk konflikt. Klubbens ordförande skyllde på den ungerska tolkens dåliga översättning och därav missförståndet.
Min far var dock orubblig och plötsligt stod han utan arbete och försörjningsmöjlighet i efterkrigstidens Bukarest. Tur i oturen var att en av de ungerska klubbarna i Transsylvanien utnyttjade läget och erbjöd honom ett toppjobb i Tirgu Mures (Marosvásárhely). Men där upprepades samma missförstånd sex månader senare. Även där fällde en av nyckelspelarna en spydig kommentar under träningen, och min far lämnade demonstrativt planen. Naturligtvis krävde han också denna gång en ursäkt, som emellertid uteblev eftersom ledningen vägrade att ta ställning. Att lämna planen betraktades som kontraktsbrott och resultatet blev att min far rev kontraktet och var återigen utan jobb. Min mor följde förtvivlat händelseförloppet.
Vi fick flytta tillbaka till Ungern, där far fortfarande var eftertraktad. Men i Debrecen inträffade en ny incident, vilket ledde till en ny flyttning, denna gång till Finland. Och därifrån flyttade vi vidare till Sverige och till Degerfors.
Och vad hände? I brukssamhället Degerfors kunde en juniorspelare inte låta bli att skratta åt hans komiska svenska och samma händelseschema spelades upp igen med krav på ursäkt. Degerfors-ledningen sökte en "klassisk" kompromisslösning (försoning med handskakning), men min far vägrade att förlänga sitt kontrakt - trots att det gick lysande för A-laget, som samma år erövrade lilla silvret i Allsvenskan.
Integritet i fokus!
Far valde bort topplaget Degerefors i högsta serien mot ett division IV-lag i Kristianstad. Att värna om den personliga integriteten, som är förknippad med människovärde, stolthet och självkänsla, var viktigare för honom än framgång, berömmelse och medaljer.
Viktigast var dock att skydda och respektera andra människornas värde. Han var alltid beredd att aktivt försvara sina spelares, vänners och familjemedlemmars rätt till okränkbarhet. Hans civilkurage var delvis orsaken till de sportsliga succéer, som hans klubbar uppnådde i olika länder - trots att denna dumdristiga kamp äventyrade många gånger både hans liv och civila status.
Denna våghalsiga attityd, som var dikterad av hypotalamus, vägde dessbättre tyngre i vågskålen än de rapsodiska kontraktsbrotten. Redan 1940 utmanade han Ungerns fascistiska säkerhetstjänst genom att satsa på flera rutenska och rumänska spelare - trots att han blev tillsagt från högre ort att inte nominera “fientliga element” i laget. Aknaszlatina, som låg nära den sovjetiska och rumänska gränsen, hade nämligen strategiska saltgruvor och bevakningen var rigorös. Min far viftade dock bort sabotageriskerna och betonade:
- Jag väljer aldrig spelarna efter etnicitet, utan väljer dem efter skicklighet. “Rumänen” Dobes och “rutenen” Grigoras är mina bästa spelare och därför är de oumbärliga för mitt lag!
Tvångsförflyttning
Generalen, som skötte gränstrakternas säkerhetstjänst, hotade med straffkommendering till första frontlinjen om min far inte lydde order. Till sist nöjde han sig med en “mild” tvångsförflyttning till ett mindre känsligt område, Vojvodina i södra Ungern, som före Hitlers gränsdragning tillhörde Serbien. Men det visade sig så småningom att på denna plats, Zenta, också var kontroversiell. Här blev far tillsagd att inte satsa på spelare med serbisk bakgrund. Naturligtvis lydde han inte och framhöll:
- Jag struntar i om någon av mina spelare är serb, ungrare eller hottentott. Huvudsaken för mig att han kan spela fotboll och är beredd att jobba för laget… Då blir han uttagen!
Nytt hot om straffkommendering till fronten följde, som förstärktes med en varning om familjens eventuella deportering. Ortens polischef betonade att snart är det blandäktenskapens tur i det utrensningsprojekt av judar som pågick i Ungern, och polischefen påpekade att både fru Markos och Markos junior var i farozonen. De räknades som judar. Dock inte far, som var katolik och arier.
Skilsmässa och deportering
Min far reagerade som det lejon han var och började kämpa som en besatt för att rädda fru och barn. Han tog kontakt med ministrar och generaler, som han var bekant med under sin tid som hyllad landslagspelare. Och han ordnade alla möjliga officiella och inofficiella papper. Överallt fick han dock rådet att inte utmana ödet (= Eichmann och Hitler), utan lösa problemet genom skilsmässa.
“Skilj dig från din fru - det gör de flesta andra i samma situation! Och du blir fri. Annars riskerar du även ditt liv…”, sade de välmenta beslutsfattarna. Far gav dock inte upp. Till sist lyckades han fixa ett resedokument, som gav familjen Markos fri lejd på tåg eller på buss över hela Ungern medan deporteringen pågick. Min far gjorde en “wallenbergare” och räddade våra liv, fast han hade då ingen aning om att det var förintelsens organisatörer han lyckades lura…. Först efter kriget fick han veta det.
Men innan dess råkade far illa ut efter ett obetänksamt uttalande i en känslig diskussion med ungerska officerare. Han sade nämligen.
“Ungern borde göra på samma sätt som Rumänien. Det vore klokast att byta sida, överge Tyskland och kämpa vidare tillsammans med Sovjet. Därmed skulle vi förkorta kriget och lida mindre.”
Denna känsloladdade, men odiplomatiska kommentar fälldes bara några veckor efter att familjens räddningsaktion var över och vi fick återvända hem (på grund av överenskommelsen mellan Eichmann och landsfadern Horthy, som överraskande avbröt deporteringen av judar…)
Det uppfattades som uppvigling av en nationalistisk major, som omedelbart rapporterade och det tidigare hotet om straffkommendering genomfördes. Far skickades till fronten - som spanare, kanske den farligaste rollen i kriget.
Cypern-konflikten
Min far överlevde, men utan att lära sig någonting av läxan. 1955 bevittnade han tillsammans med mor turkarnas grymma plundring av grekernas affärer och butiker i Istanbul. Denna blodiga häxjakt var Turkiets reaktion på den första krisen på Cypern, där den turkiska minoriteten förtrycktes av den grekiska majoriteten.
Far, som på den tiden var tränare för Turkiets mest populära lag Fenerbahce fick den obligatoriska ordern: INGEN GREKISK SPELARE FÅR SPELA I LAGET. Och far svarade som vanligt: “Min bästa spelare lär visst vara grek. Han heter Lefter och han ska spela på söndag.”
Lefter spelade, de turkiska fansen demonstrerade och far fick som vanligt sparken.
Beredd att offra sig!
Fars hypothalamus offrade alltså gång på gång hans och familjens trygghet. Men hans hypothalamus var också villig att offra det egna livet för att skydda familjens säkerhet och rädda den från förintelsen. Ett organ med två ansikten - som den romerska guden Janus.
Nu frågar du dig , kära läsare, om min fars känsloladdade och ryggradsstarka livshållning hade varit möjlig med stöd av neocortex och dess sunda förnuft. Alltså, mindre känsla och mer logik.
Det är en berättigad fråga i Sverige, som under den 200-åriga industriepoken har styrts av neocortex, den ingenjörspräglade logiken.
Svaret blir varken ett absolut JA eller NEJ. Förmodligen blir svaret mer JA än NEJ, eftersom Sveriges eftertänksamma och logiska tänkande har skapat ett relativt varmt samhälle - ja, mycket varmare än det överhettade Italien, Spanien, Ungern med flera länder.Här har jämställdheten hunnit längst, här är klasskampen mildast bl.a tack vare överenskommelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare i Saltsjöbaden, och här är solidariteten inte någon tom fras, här har du-reformen avskaffat avståndet mellan “big people” och “small people”, här är korruptionen minimal osv. osv.
Här är visserligen relationerna i vardagslivet mycket kyligare mellan människorna än till exempel i Italien, där emellertid samhällsansvar har blivit ersatt med känsloladdade familjelojaliteter, som ofta mynnar ut i terrordåd, signerat maffia eller camorra. Kriminella verksamheter, som förpestar hela landets tillvaro.
Krutdurk!?
Alltså, den klassiska matsalsbordet, som många svenska vurmar för och som drar till sig alla familjemedlemmar i Italien, är en falsk illusion. Bordet är snarare en krutdurk, där olika tragedier utspelas mellan förrätten och efterrätten.
Naturligtvis har det sunda förnuftets humanism också sina fläckar. Den svenska eftertänksamheten präglas inte bara av konsensus utan också av en tvivelaktig nyttomoral. Raoul Wallenbergs hjältedåd i förintelsens Budapest var kombinerat med pålitlig leverans av svensk järnmalm till den tyska krigsmakten för att slippa ockupation. Lägg till den tyska militärtransporten genom Sverige till Norge tur och retur. Plus baltutlämningen för att inte utmana Sovjet efter kriget. Denna typ av nyttomoral gynnar enbart egna intressen och förråder pliktmoralen, som alltid prioriterar det rätta oavsett konsekvenserna.
Nyttomoralen var otänkbar för min rapsodiska far, vars liv styrdes av hypotalamus okontrollerbara känslor. Men så slutade också hans hjärta att slå när han fyllde 52. Han överlevde inte. Det gjorde däremot vi, min mor och jag, som egentligen skulle förintas.
Imi Markos