Vetenskapen vid skiljevägen
Kan människan uppnå ett högre medvetande med vår felkonstruerade hjärna? Detta är den viktigaste frågan nu när mänskligheten vill byta spår inför det stundande Paradigmskiftet, som i sin tur propagerar för Medvetandeeran. Dessutom är frågan berättigad av båd historiska och biologiska skäl.
För det första.......historiska skäl
Ledande kvantfysiker med Amit Goswami i spetsen hävdar att allting har skapats av medvetande. Medvetandet är SKAPAREN. Om vi antar att Goswami & Co har rätt måste medvetandet ha skapat inte bara det goda utan också det onda i mänsklighetens långa historia.
Jag vill citera den ansedde vetenskapsjournalisten Arthur Koestler, som har gett holonbegreppet och därmed det holistiska tänkandet ett ansikte. I sin uppmärksammade bok Janus avslöjar han människans dubbla ansikte, det goda och onda. Namnet Janus syftar på romerska mytologins gud, som avbildas med två ansikten. Koestler skriver så här:
- Det är huvudskälet till en låg återstående förväntad livslängd hos homo sapiens. Efter Hiroshima är det paranoida drag som dokumenten från hennes förflutna vittnar om. Om en opartisk observatör från en mer avancerad planet kunde fånga in människans historia från Cro Magnon till Auschwitz i en enda svep, skulle denne otvivelaktigt dra slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en beundransvärd, men på det hela taget en mycket sjuk biologisk produkt, och att konsekvensen av denna mentala sjuklighet väger långt tyngre än de kulturella framstegen - med tanke på möjligheterna till en långvarig överlevnad. Det mest ihållande ljud som genljuder i människans historia är krigstrummornas dunkande. Stamkrig, religionskrig, inbördeskrig, dynastiska krig, nationella krig, revolutionära krig, kolonialkrig, erövringskrig och befrielsekrig, krig för att hindra och göra slut på alla krig följer på varandra en kedja av tvångsmässig upprepning så långt människan kan erinra sig i sitt förflutna, och det finns alla skäl att tro att kedjan kommer att sträcka sig in i framtiden.
Bara åren efter Hiroshima, mellan 0 och 20 e.H. eller 1946-66 utkämpades 40 krig förda med konventionella vapen, och vid åtminstone två tillfällen - Berlin 1950 och Kuba 1962 - har vi stått på randen till ett kärnvapenkrig. Och för närvarande - år 2010 - hotas vi av en ny potentiell kärnvapenmakt (Iran) - utan att vi, vardagsmänniskor, tar hotet på allvar. På grund av den moderna psykologin, som har lärt oss att tänka POSITIVT och glömma det NEGATIVA så fort som möjligt.
Människan har mer eller mindre glömt alla grymma krig, som hon har skapat med sitt MEDVETANDE. I vart fall lider vårt samvete inte så värst mycket av krigens hemskheter. Krigen och mördanden har i stället förvandlats till underhållning på filmduken, på TV-skärmen och i historieböckerna.
Det mest påfallande tecknet på vår arts patologi är kontrasten mellan de unika teknologiska framgångarna och den lika unika oförmågan att sköta de sociala angelägenheterna. Vi kan kontrollera rörelserna hos satelliter som kretsar kring avlägsna planeter, men vi kan inte kontrollera situationen i Nordirland eller konflikten i Mellanöstern. Liksom osämjan mellan Pakistan och Indien om Kashmirs gränser. Människan kan ge sig iväg från jorden och landa på månen, men hon kan inte passera gränsen mellan Israel och Gaza.
Och vi föredrar att stolt hylla våra beundransvärda astronauter, uppfinnarna bakom datorernas enorma potential, våra författare med Shakespeare i spetsen, våra omtalade konstnärer Picasso & co och våra vetenskapsmän med Einstein som frontfigur. Men vi tänker sällan på skammens samvetslösa representanter som Torquemada (spansk storinkvisitor), Cortes och Pizzaro (spanska conquistador), Tippu Tip ( världens mest kända slavhandlare i Zanzibar), Stalin (grundare av Gulag i Sovjet), Hitler och Eichmann (tyska nazister bakom förintelsen), Pol Pot (folkmordets organisatör i Kambodja) och Ratko Mladic (”slaktaren” i Srebrenica).
Observera att Eichmanns abnormitet var ytterst nära att förinta Einsteins genialitet. Därmed är vi framme vid den biologiska frågan: Hur kan Människan vara både abnorm och geni?
För det andra.....de biologiska skälen
Evolutionen har lämnat några skruvar lösa mellan neocortex och hypotalamus. Det finns en klyfta mellan den fylogenetiska gamla reptilhjärnan (hypotalamus) och den nya hjärnbarkens funktioner, som kan förklara skillnaden mellan människans intellektuella och emotionella beteende.
Medan våra intellektuella funktioner utövas i de nyaste och högst utvecklade delarna av hjärnan (neocortex) fortsätter det rapsodiska och oberäkneliga känslobeteendet att styras av ett relativt enkelt och primitivt system av arkaiska strukturer i hjärnan, vars grundläggande mönster har genomgått blott ringa förändringar under utvecklingens gång. Allt enligt Fredric Wood Jones, en av grundarna av den moderna fysiska antropologin.
Teorin grundar sig på de fundamentala anatomiska och funktionella skillnaden mellan de arkaiska strukturer i hjärnan, som människan har gemensamt med kräldjuren och de lägre däggdjuren, och den specifika mänskliga neocortex, som utvecklingen lagt ovanpå dessa äldre strukturer - men utan att säkerställa tillräcklig samordning.
Resultatet av denna evolutionära blunder är en osäker samexistens med ofta utbrytande akuta konflikter mellan hjärnans djupa fäderneärvda strukturer, som huvudsakligen har med instinkter och känslomässigt beteende att göra, och neocortex som har begåvat människan med språk, logik och symboliskt tänkande.
Den gamla och nya hjärnan, känslorna och intellektet, tron och förnuftet, ligger i luven på varandra. Studera de senaste krigen på Balkan, Nordirland, i Rwanda och i Mellanöstern, där förnuftet helt satts ur spel. Där följer man den gamla hjärnans känslobundna diktatur. Hypothalamus eller mellanhjärnan är egoistisk i sin strävan. När starka känslor blir otillfredsställda tar hypotalamus över makten och tvingar neocortex till lydnad. Upprördheten blockerar alla försök till reflektioner, avvisar alla alternativa lösningar och överblick av konsekvenserna.
Mellanhjärnan har omedelbar tillfredsställelse som mål och tar ingen hänsyn till moral. Och det borde ge medvetandets förespråkare en ordentlig tankeställare eftersom det högre medvetandet flaggar just för etik och moral.
Vi kan utan vidare konstatera att den tänkande huvan, som förser människan med hennes förståndsgåvor, inte är tillräckligt integrerad och koordinerad med de gamla irrationella strukturerna. De nervbanor som vertikalt förbinder neocortex med mellanhjärnans arkaiska strukturer är uppenbarligen otillräckliga.
Därför besegrade Adolf Hitlers ondskefulla reptilhjärna Thomas Manns och Weimarrepublikens humanistiska neocortex på 1930-talet. Å ena sidan det bleka inslaget av rationellt tänkande, av logik svävande i en tunn tråd, som alltför lätt brister; å andra sidan det rasande ursinnet hos passionerat omfattade irrationella uppfattningar, som återspeglas i de katastrofer vår tidiga och nuvarande historia uppvisar.
Det kallas för en schizofysiologisk tabbe – dvs i stället för att utrusta människan med ett mera sofistikerat instrument - precis som gälarna omvandlades till lungor och kräldjurens framben förvandlades till fågelns vingar - blev människans hjärna - precis som sköldpaddans skal - en slarvig lösning. Sköldpaddan är visserligen väl skyddad av sitt pansar, men skalet gör samtidigt sköldpaddan så topptung, så att om den hamnar på rygg kan den inte själv vända sig på fötter igen, utan den svälter ihjäl - ett groteskt konstruktionsfel. Författaren Franz Kafka har använt denna symbolik för människans belägenhet med hjärnans brister. Dessförinnan har Jonathan Swift ironiserat över denna brist i Gullivers resor, där två lilleputtstammar krigar mot varandra, eftersom de var oense om hur man skulle knäcka och äta de kokta äggen.
Exemplen säger det mesta om hjärnans felkonstruktion, som dock många inom vetenskapens värld tycks vägra att inse. I stället noterar man med tillfredsställelse att det finns en stark horisontell förbindelselänk (Corpus callosum) mellan den högra och vänstra hjärnhalvan, men man struntar fullständigt i att människan saknar den vertikala sammankopplingen mellan nya och gamla hjärnan. Och att denna uteblivna länk gör människan mentalt handikappad och får henne att gång på gång dra tvivelaktiga och förhastade slutsatser. Slutsatser, som präglas av den opålitliga reptilhjärnan. Som nu inför Medvetandeeran. Nu när fysikens klassiska teorier håller på att torpederas av metafysiken.
Materialismen är i gungning - vad händer sen?
Kvantfysiken och framförallt den förenande supersträngteorin (i mikro- och makrokosmos) bevisar att de klassiska begreppen om rum, tid, materia och orsakssammanhang inte längre är lika giltiga som i ¨den newtonska vetenskapen”.
Dessutom förvandlas fysiken till metafysik med stark bismak av mystik. När vi kommer ner på atomernas nivå eller kommer upp i rymden existerar inte längre den objektiva världen. I kosmos talar man om fjärde och femte dimensionen och enligt den amerikanske noetikern Richard Amoroso finns det 13 olika dimensioner.
Med andra ord, om detta stämmer kan vi kan inte längre upprätthålla den mekaniska världsordningen, som vårt nuvarande industrisamhälle i väst bygger på. I mikro- och makrokosmos upphör till och med materian att existera. Atomer är inte längre saker. Elektroner som bildar atomens skal är inte heller saker i den traditionella fysikens bemärkelse, saker som skulle kunna beskrivas entydigt med begrepp som läge, hastighet, energi, storlek och materia. Och när själva begreppet materia har avmaterialiserats kan materialismen inte längre göra anspråk på att vara en vetenskaplig filosofi.
Nu öppnas i stället en stor kosmisk port och genom dess strängar uppenbarar sig ett kosmiskt tillstånd, som Människan inte förmår att beskriva eftersom hon är djupt förankrad i jordens tredimensionella mulla och dess språkliga fängelse.
Kvantfysikerna försöker förtvivlat spegla detta virtuella, ogripbara, osynliga tillstånd av nirvana och de söker sig till hinduismens vedaskrifter, som redan för 5000 år sedan antydde att världen var en holistiskt, sammanhängande helhet.
Därmed hamnar de i den jordiska människans fantasivärld, där mystiken åter börjar flörta med Gudarna eller med GUDEN. Ja, när materian upphör att existera leder metafysiken automatiskt till den stora SKAPAREN, som med sitt Medvetande verkar i den fjärde eller femte eller varför inte trettonde dimensionen. Därför är han osynlig för oss, som lever i vår nuvarande tredimensionella verklighet. Vi har inga andra referensramar. Och den västerländska människan tror att GUD är räddningen i en gudlös och hopplös värld - även om Buddhismen i öst tycks ha funnit en väg till andlighet utan Gud.
Västvärldens skeptiker, som sedan två hundra år tillbaka har skapat och producerat i en värld utan GUD, tar däremot avstånd från denna vedainspirerade beskrivning. Det gör förresten också Buddhisterna. Tvivlarna anser nämligen att DEN NYA VÄRLDEN, som skapas genom det pågående paradigmskiftet, är bortom veda och dess föreställningsvärld.
Heisenberg, en av kvantfysikens chefarkitekter, hävdar:
”Blotta försöken att frammana en bild av elementarpartiklarna och tänka på dem i visuella termer, är att helt missuppfatta dem. Eller att missbruka språket.”
Än så länge kan vi inte ens föreställa oss detta nya tillstånd - på grund av att vi anlitar hypotalamus som rådgivare och dess tredimensionella referensramar med ritualiserade och ceremoniella attribut, som jordens stamhövdingar, kungar, kejsare, presidenter, påvar, ärkebiskopar och andra storheter kräver det.
Det är en vetenskapens och en ödets paradox. Kvantfysiken har med hjälp av den logiska neocortexhuvan avslöjat mikro- och makrokosmos hemligheter, men när den ska gå vidare tar dess förespråkare tydligen hjälp av hypotalamus, den irrationella och opålitliga gamla hjärnhalvan. I varje fall vissa av dem.
Skiljevägen
Vi kan inte fortsätta förrän dagens vetenskapsmän löser problemet med förbindelselänken, som fattas mellan neocortex och hypotalamus. Så länge denna brist existerar blir talet om Medvetandeeran en katastrof.
Frågan är; Går det att fixa länken med artificiell lösning eller med medicinisk lösning?
Enligt Arthur Koestler kan dagens laboratorier framställa en immunsubstans som skänker mental stabilitet - men hur ska vi då propagera för dess globala användning?
Ska vi köra den i halsen på folk, vare sig de tycker om det eller inte? Nej, användningen av mental stabilisator borde inte spridas med tvång, ansåg Koestler, utan via det upplysta egenintresset; därefter är utvecklingen lika oförutsägbar som konsekvenserna av varje revolutionerande upptäckt. En schweizisk kanton kan efter en e-demokratisk folkomröstning besluta att tillsätta det nya ämnet till bordssaltets jod eller till dricksvattnets klor under en försöksperiod, och andra länder kan följa exemplet. Det kan bli ett internationellt mode bland de unga.
Det är möjligt att totalitära stater skulle försöka motstå den, men modets spridning är oemotståndligt i dagens informationssamhälle. Och om under en övergångsperiod bara den ena sidan gick framåt, skulle den vinna en avgörande fördel eftersom den skulle vara mera rationell i sin långsiktiga politik, mindre skrämd och mindre hysterisk.
Hur motbjudande och integritetskränkande en mental stabilisator än är så är jag ändå beredd att ta en tablett varje morgon för att få balans mellan min rationella och irrationella hjärna. Jag är nämligen trött på dessa ständiga kortslutningar, som fortlöpande sätter mig i klistret.
Just nu vet jag till exempel inte om mitt tvivlande är berättigat och logiskt eller är resultatet av min mänskliga kortslutning - i hypotalamus!
Imi Markos