Föreställningen Världens barn
- först som tragedi och sedan som fars
Ridån går upp för detta skådespel. Först gör vi dem fattiga. När sedan deras barn svälter, hjälper vi dem med barmhärtiga insatser i form av musikgalor i TV. “Världens Barn” är Radiohjälpens största kampanj, som stärker vårt hycklande samvete.
Få av oss tänker nämligen på att dessa gigantiska insamlingar är helt onödiga, om Sverige och västvärlden skulle agera justare före katastrofen och innan svälten sätter in.
Exemplet Mali
Mali ligger söder om Algeriet och sydväst från det nu aktuella Libyen. Självfallet räknas Mali till ett av världens fattigaste länder. Spädbarnsdödligheten är 12 % - den femte största i världen. Men det är vi som tvingar på Mali denna beklagansvärda roll. Annars hade detta fransktalande land kunnat tillhöra Afrikas sällsynta välståndssfär.
Bevisen står att läsa i boken “Först som tragedi, sedan som fars”, skriven av den berömde slovenske filosofen och sociologen Slavoj Zizek. Boken är en dödstöt för 1990-talets liberaldemokratiska utopi. Samtidigt är den en perfekt illustration av Karl Marx´s anmärkning om att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi, sedan som fars.
I Mali upprepar sig historien först som tragisk. kapitalistisk kolonialism och nu som komisk, västerländsk bidragskapitalism. Zizek uppmanar oss att bredda vår horisont till att omfatta den globala verkligheten dvs. överskrida Radiohjälpens gränser. Då ser vi tydligt att politiska beslut är inflätade i själva grundstrukturen för den internationella ekonomi, som förslavar Mali.
Den s.k. fria marknaden
I Mali beskrivs perfekt hur den internationella “fria marknaden” verkligen fungerar. De två pelare som Malis ekonomi vilar på är bomull i söder och boskap i norr. Och båda har problem.
“På grund av det sätt på vilket västländerna bryter mot samma regler, som de försöker påtvinga utfattiga nationer i tredje världen”, betonar Zizek.
Mali producerar nämligen bomull av högsta kvalitet, men det finansiella stöd som USA:s regering ger till de nordamerikanska bomullsodlarna är större än Malis hela statsbudget. Följaktligen kan Mali inte konkurrera…
I norr är det EU som är boven i dramat - eller i farsen. Nötkött från Mali är utan chans mot europeiskt kött som produceras med stöd av kraftiga subventioner. EU betalar varje år ut subventioner på ungefär 500 euro per ko, vilket är mer än Malis BNP per capita.
Det är så Västs representativa demokrati förvaltar sina medborgares röster och skattepengar. I gengäld hjälper de godhjärtade medborgarna Malis svältande barn via Radiohjälpen. Fast de behövde inte göra det, om de istället ställer sina politiker mot väggen och kräver förändring.
Hör upp!
Eller lyssna på Malis ekonomiminister, som uttrycker sig så här:
“ Vi behöver varken råd eller allmosor. Vi tackar även nej till era välgörande insamlingar. Vill ni att våra barn ska överleva behöver ni bara avskaffa era orättvisa statliga regleringar.”
Zizek förstärker detta besked med denna brasklapp:
“Om västvärlden bara höll sig till sina egna regler för en fri marknad så skulle Malis problem mer eller mindre försvinna… Kollapsen i Mali visar på vad det betyder för USA att sätta det egna landet först. Och EU följer samma mönster.”
Med andra ord, “den fria marknaden” behöver statens eller unionens hjälp. Trots detta hävdar Chicago-skolans elever i läromästaren Milton Friedmans anda att den fria marknaden kan stå på egna ben utan statliga kryckor… Ett påstående, som kraftigt dementerades i samband med den finansiella härdsmältan 2008. Då stod de amerikanska bankerna och storföretagen med GM i spetsen med mössan i hand och tiggde om statligt räddningspaket.
Detta paket beskrev samhällskritikern Michael Moore i ett öppet brev till allmänheten som århundradets största rån! Det var faktiskt den högsta formen av ironi, som till och med överträffade Marx´s version av fars.
Att presidenten Barack Obama tillfälligt “socialiserar” banksystemet är fullt acceptabelt om syftet är att rädda kapitalismen. Zizek:s kommentar:
“Socialismen är annars dålig - utom när den bidrar till att stabilisera kapitalismen. Kapitalismens paradox är att man inte kan kasta ut den finansiella spekulationens smutsiga vatten samtidigt som man behåller den reala ekonomins friska barn.”
Kärnkraftsvänner och spekulanter förenen eder
Wall Street garderar sig på samma sätt som kärnkraftsvännerna och spekulanterna och betonar envist att “kredittsunamis av den typ, som inträffade 2008 sker endast en gång per århundrade. Och då är det normalt att räkna med att staten i händelse av en finansiell kollaps ska täcka förlusterna…”
Denna cyniska attityd kommenterade Stephen Moore i Walt Street Journal så här: “Ju mer inkompetent du är i näringslivet, desto mer allmosor kommer politikerna att skänka dig!”
Nu kan ni skratta.
Imi Markos