HOLON
Koestler skapade begreppet. Han ansåg att skilsmässan mellan vetenskap och tro var olycklig. Därför efterlyste han en återförening.
Världskongressen om medvetande och helhetssyn, som arrangerades i Stockholm 2 och 7 maj 2011, borde egentligen hedra mannen bakom helhetstänkandet, präglat av vårt medvetande.
Och jag syftar givetvis på Arthur Koestler.
The Ghost in the Machine
- helhetstänkande
År 1967 introducerade nämligen den ungerskbrittiske författaren, filosofen och vetenskapsjournalisten Arthur Koestler (1905-1973) begreppet HOLON i sin bok ”The Ghost in the Machine”. Han gav därmed den moderna vetenskapen ett nytt ansikte.
Koestlers HOLON-teori blev upptakten till en integrerad vetenskap, grunden för en holistisk världssyn. Ett paradigmskifte, som sedan dess har utmanat det förhärskande reduktionistiska synsättet.
HOLON är en kombination av det grekiska ordet ”holos”, som betyder helhet, och det engelska tillägget ”on”, som står för ”på” eller en del. Begreppet betyder en helhet, som samtidigt är en del av en annan överordnad helhet. Verkligheten kan således betraktas som ett nätverk av helheter, serier av helheter, som blir en del av andra helheter. Allting hänger helt enkelt hierarkiskt ihop.
Sömngångaren
- dualismen försvinner
På så sätt är vetenskap och tro är inte separata, skilda enheter utan helheter i en överordnad gemenskap. Dualismen mellan medvetande och materia försvinner - båda framstår som poler i sammanhängande universum.
Det framgår tydligt när man läser Koestlers nyckelskildring ”Sömngångaren”, som behandlar Galileis konflikt med Vatikanen och dess olyckliga resultat, dvs skilsmässan mellan vetenskap och tro i väst. Bokens epilog är en grym vidräkning med västvärlden av idag. Vi återger här valda delar av epilogen,
”Det är en vanlig föreställning att den politiska och sociala utvecklingen bildar en sicksackformad linje av omväxlande framstegs- och nedgångsperioder, medan vetenskapens historia anses som en kontinuerlig kumulativ process, betecknad av ständig stigande kurva, där varje epok lämnar sitt lilla tillskott av vetande till det gemensamma arvet och lägger ytterligare en sten till vetenskapens tempelbyggnad så att denna reser sig mer och mer i höjden.
Eller också föreställer vi oss en ”organisk” utveckling från kulturens magisk-mystiska barnaålder till en rationell objektiv mognad.
I själva verket är denna process varken ”kontinuerlig” eller ”organisk”. Läran om naturen har utvecklats språngvis och varit inne på diverse villovägar och återvändsgränder, haft perioder av tillbakagång, blindhet och avtrubbning. De stora upptäckterna har ibland varit oväntade vägmärken, som har dykt upp under jakten på diverse obestämbara fantom. Andra gånger har upptäckter helt enkelt bestått i att man röjt undan det bråte som blockerade vägen eller i ett nytt mönster arrangerat bitar av ett vetande, som redan funnits.
Det missvisande urverk som hette epicykler hölls i gång i tvåtusen år och vad geometrin beträffar visste Europa mindre om den på 1400-talet än man gjorde på Aristoteles tid. Vetenskapens ryckiga och i själva verket irrationella utveckling beror antagligen på att evolutionen har förlänat Homo Sapiens ett organ som vårt släkte har saknat förmågan att använda ordentligt. Neurologer har beräknat att till och med i vårt utvecklingsstadium använder vi endast två eller tre procent av hjärnans ´kopplingar´. Om vi utgår från detta, blir de vetenskapliga upptäckternas historia endast slumpmässiga stenhugg bland människohjärnans icke kartlagda vindlingar.”
Efter denna inledning går Koestler igenom vetenskapens ryckiga historia. Och betonar samtidigt att ”eftersom ärftlighetsforskarna inte kan förklara hur en biologiskt i stort sett stabil art kan andligt utvecklas från grottmänniska till rymdfarare måste vi dra den slutsatsen att begreppet andlig utveckling inte bara är en metafor utan avser en process med vissa ännu oförklarliga faktorer”.
Koestler fastsår samtidigt att varje skaparakt - i vetenskap, konst eller religion - innebär en återgång till en primitivare nivå, en oskuldsfull iakttagelseförmåga ohämmad av starrblind auktoritetstro. Dessutom måste tiden vara ”mogen” för att en stor upptäckt ska bli accepterad.
Mognaden
Koestler hänvisar till 1600-talets ”mogenhet” för Newton och 1900-talets för Einstein och Freud. Då fanns en allmänna känsla av labilitet och annalkande fara som gjorde sig gällande inom hela området för mänsklig verksamhet; samhällsorganisationer, religion, konst, vetenskap etc.
”Mognaden” sker först när de lärda och mystiker återfinner varandra. Om det inte sker blir den olyckliga skilsmässan långvarig. Efter Galilei blev chefsmatematikern (=Gud) överflödig, han blev en poetisk fiktion, som successivt absorberades av naturlagarna. Teologin och fysiken skildes, inte i vrede utan i sorg, inte för signor Galileis skull, utan därför att de inte längre hade något att säga varandra.
Ja, religionen befunnit sig på defensiven och under ständig avmattning i mer än tvåhundra år. I varje fall i Europa. Under tiden triumferade vetenskapen via Darwin och Einstein genom att framlägga teorier, som helt och hållet ändrade den gamla uppfattningen. Koestler betonar också att religionen aldrig kan återvinna sitt gamla inflytande om den inte i samma anda som vetenskapen kan acceptera förändringar. Må vara att dess principer är eviga, men uttrycket för dessa principer måste följa utvecklingen.
Koestler varnade dock vetenskapen:
”Befriad från mystikens barlast trodde vetenskapen att den kunde fortsätta för fulla segel mot nya mål. Men eftersom vetenskapen har förändrat Homo Sapiens hela världsbild hamnade människan i en förtvivlad situation. Hon har ställts inför risken att i bokstavlig mening göra slut på sin tillvaro och har därmed råkat in i ett andligt dilemma utan motstycke. I denna seglats utan barlast upplöstes verkligheten successivt i fysikens händer och själva materien avdunstade från materialistens universum.
I tvåhundra år har nu upplösningsprocessen fortskridit. Materiens kompakta atomer gick i smulor, idéerna om substans, kraft och orsaksbestämda verkningar och till sist själva tiden och rummet visade sig vara lika illusoriska som ´värme, lukt och smak´. Varje framsteg i fysikalisk teori med åtföljande rika tekniska skörd köptes med förlust av begriplighet. Dessa förluster på den intellektuella balansräkningen har emellertid uppmärksammats mycket mindre än de sensationella vinsterna, Förlusterna har uppfattats som flyktiga moln som nästa framsteg skulle upplösa.
Listan på sådana paradoxer kunde göras ändlös; i själva verket består det nya kvantmekaniken av ingenting annat än paradoxer och det har blivit en accepterad truism bland fysiker att den subatomiska strukturen hos ett föremål, inklusive den stol jag sitter på, inte kan infogas under begreppen tid och rum.”
Koestler beskriver i flera sidor kvantmekanikens förvirrande effekt, som ställer vetenskapen mot väggen och som kräver att den avsäger sig uppdraget att försöka förklara världens inre hemligheter. Kvantmekaniken har helt enkelt torpederat den materialistiska världsåskådningen och har gjort vetenskapen till ett mystiskt område, där inte vetskap utan endast sannolikhetskalkyler som gäller och allmän osäkerhet som härskar. Det är ett mystiskt kaos, där enligt Einstein ”är Gud frånvarande”. Därför konstaterar Koestler;
”Klyvningen mellan tro och vetenskap har medfört att ingen av dem kan tillfredsställa människans intellektuella behov… Efter Galilei gjorde naturvetenskapen anspråk på att vara ett substitut för eller legitimt arvinge till religionen, men dess oförmåga att besvara de stora existentiella frågorna blev inte bara en intellektuell besvikelse utan ledde även till en andlig utarmning.”
(Observera att bakom dessa rader finns en före detta politisk journalist som var övertygad ateist och kommunist i början av sin karriär)
”Följden blev att människans öde inte bestämdes ´från ovan´ av en övermänsklig visdom och vilja, utan ´nedifrån´ med sådana undermänskliga faktorer som körtlar och gener, atomer och probabilitetsvågor. Denna maktförskjutning blev avgörande…
… de gamla förklaringarna hade trots all godtycklighet och ofullständighet ett svar på frågan om livets mening, medan de nya, trots all precision gör själva frågan meningslös. Samtidigt som naturvetenskapen blev mer abstrakt, blev konsten mer esoterisk och människans nöjen mer artificiella. Till slut stod människan där ensam på en naken klippa med en abstrakt himmel över sitt huvud.
Människan inträdde i en andlig istid, kyrkorna kunde inte ge mer skydd än eskimåhyddorna, där invånarna gyttrade ihop sig för att få värme medan de rivaliserande ideologiernas lägereldar drev massorna på panikartad flykt över isen…”
Om det slutliga avgörandet skrev Arthur Koestler så här:
”Samtidigt med denna fortgående andliga sönderdelningsprocessen medförde århundradena efter renässansen en exempellös intensifiering av människans både konstruktiva och destruktiva förmåga. Det relevanta ordet är här ´exempellös´. Alla jämförelser med tidigare epoker brister inför det faktum att vår art har förvärvat förmågan att tillintetgöra sig själv och göra jorden obeboelig och att det inom överskådlig framtid blir möjligt för henne att förvandla detta planet till en nova, en rivaliserande sol i solsystemet. Varje tidsålder har sina olyckskorpar och man brukar trösta sig med att mänskligheten trots deras pessimistiska profetior dock har lyckats överleva. Men sådana jämförelser är numera värdelösa, ty trots alla konvulsioner ingen föregången tid haft direkta medlen att åstadkomma mänsklighetens undergång och ingripa i ordningen av solsystemet.
Den väsentliga nyheten för vår tid är kombinationen mellan den plötsligt exempellösa ökningen av fysisk makt och en lika exempellös andlig nedgång. För att kunna fatta detta påstående måste man frigöra sig från det begränsande perspektivet, som den europeiska historien utgör och i stället tänka på människans biologiska historia.”
Koestler illustrerar vårt styrkelyft från Cro-Magnomänniskans grotta via uppfinningen av blocket, hävstången och andra enkla mekaniska anordningar (häst och plog, tröska etc.) till kanoner, maskingevär, tanks och atom- och vätebomb.
”Inom överskådlig tid kommer människan alltså att antingen tillintetgöra sitt släkte eller stiga mot stjärnorna. Det är tvivelaktigt huruvida förnuftsargument kommer att spela avgörande roll för det slutliga beslutet, men om så skulle vara fallet kan en klarare insikt utvecklingen av de idéer som har lett fram till det nuvarande predikamentet ha ett visst värde.”
Dock, vår oförmåga att se helheten och vårt ensidiga mikroskopperspektiv störtar oss i fördärvet. Men de som tar HOLONEN på allvar blir mänsklighetens räddare.
Post scriptum
Eftersom den moderna fysiken genom kvantmekaniken har blivit mystisk och hänvisar till ”telepatiska” kontakter mellan släktpartiklar i mikrokosmos borde parapsykologin också bli accepterad. Om parapsykologin, där två eller flera individers tankar kopplas ihop med varandra, är ute på farliga vägar så vandrar fysiken på minfält i dag. Därför testamenterade Arthur Koestler, som bekämpade reduktionismen i vetenskapen, en donation (5 miljoner dollar) till ett brittiskt universitet, som ville forska i parapsykologi. University of Edinburgh tackade Ja till pengarna.
Imi Markos