Gentlemän istället för huliganer!
Varför finns det huliganer i fotboll, men inte i rugby?
För en tid sedan såg jag 30 gentlemän kämpa om VM-guldet i en tuff tacklingssport, som egentligen är som gjord för huliganer. Jag syftar på VM-finalen i rugby 2011, som Nya Zeeland vann med knappa 8-7 mot Frankrike.
Varje närkamp, då bollbäraren resolut kroppstacklades, erbjöd möjlighet till brutalt slagsmål - särskilt när duellerna förvandlades till spelarhögar av “brottande” aktörer, som ville komma åt bollen. Men det lede aldrig till slagsmål eller ilskna knuffanden som i ishockey. Och i fotboll.
I stället demonstrerade varje nyzeeländare och varje fransman en beundransvärd självdisciplin, imponerande beslutsamhet utan hysteriska inslag och ett genomgående gentlemannamässigt uppträdande.
Lång fostran
Spelarna är fostrade sedan rugbyns begynnelse 1823. Målet har varit att avbrutalisera detta tacklingsspel, som egentligen “ruvar” på brutalitet. Men både spelae och rugbyns allsmäktiga domare har gjort allt för att spelet inte ska urarta.
Enligt reglerna förfogar rugbydomaren över större maktmedel än i något annat bollspel, och det är hans skyldighet att inskrida mot varje form av hänsynslöshet och ojust beteende. Om en spelare genom ojusthet två gånger medvetet skadar en motståndare blir han eller hon för alltid avstängd från rugby.
Om motsvarande regel skulle tillämpas i fotboll hade fotbollslagen haft en uppsjö av livstidsavstängda spelare. Men i stället för att bestraffa och hänga ut fotbollens busar hyllar både fotbollsjournalister och publiken sådana råskinn som Kenny Pavey i AIK och Stefan Schwarz, den forna s.k. vinnarskallen i det svenska landslaget.
I rugby hade dessa samvetslösa aktörer inte fått spela vidare.
I fotboll underblåser man huliganism
Skribenter som t. ex. Expressens Mats Olsson, som i sina spalter fördömer huliganer på läktaren, men som samtidigt prisar huliganspelstilen på plan, underblåser i själva verket läktarvåldet utan att de är medvetna om det.
Det var min spontana reflektion, när jag några timmar efter VM-finalen i rugby bevittnade Londonderbyt mellan QPR och Chelsea i fotboll med 2 utvisningar, 5 gula kort och en varnad tränare samt en ständigt attackerad domare, Chris Foy, som hela tiden fick munhuggas med alla provocerande spelare. Bland dem Chelseas lagkapten John Terry.
I Auckland, där VM-finalen i rugby spelades, var det ingen som protesterade mot något domslut, spelarna respekterade både domaren och varandra. De gjorde inte en min, som signalerade ogillande eller ilska. De undvek också varje form av råheter på planen.
Följaktligen använder rugbyspelarna inga kraftiga skydd som i amerikansk fotboll och i ishockey. Endast de mest utsatta klungspelarna kör med lättare huvudskydd för att slippa få “blomkålsöron i klungbrottningen“.
En annan värdegrund
Jag som är uppväxt inom fotbollen fattade ingenting. Jag bara gapade av förvåning. Jag såg de flesta av de VM-matcher, som sändes i TV från Nya Zeeland och noterade att i rugby fanns inte heller några skrikande och gestikulerande coacher, som spelar teater till gränsen av nervsammanbrott eller till överspänd glädjeyra vid sidolinjen.
Rugbyns ledare satt i inglasade loger på läktaren och kommunicerade endast med mobiltelefon med bänken, där en assistent skötte eventuella spelarbyten. Coacherna i logen ingrepp inte heller i spelet. Alla taktiska direktiv sköttes av de välutbildade lagkaptenerna.
När någon gjorde ett försök (try), som motsvarar mål i fotboll och ger 5 poäng plus en målspark (värd 2 poäng), gjordes inga löjliga målgester med neurotiska glädjeutbrott som i fotboll. Det räckte med en uppmuntrande klapp på “målgörarens” huvud eller axel.
Varför är rugbyn så ren och varför är fotbollen så smutsig? De utspelas i samma samhälle! Vad säger sociologer om detta fenomen? De som alltid hänvisar till sociala och politiska faktorer när läktarvåldet i fotboll analyseras. Varför förekommer inte läktarvåld i rugby när All Blacks, Nya Zeelands landslag, möter Springbocks, Sydafrikas landslag eller Wallabies. Australiens landslag? Varför lyser våldet med sin frånvaro i rugbyns seriematcher i England, Wales och Skottland?
Varför spelas den bollfokuserande och nästan tacklingsfria fotbollen av odisciplinerade huliganer? Och varför spelas tacklingsspelet rugby av gentlemän?
Extra pinsamt i Norden
Varför har vi skapat en våldspräglad låtsasvärld i fotboll, som fylls med affekterade och hycklande glädje- och missnöjesyttringar? Det blir extra pinsamt i Norden, där människorna normalt beter sig lugnt och sansat under vardagarna på sina arbetsplatser, men förvandlas till stollar när de lämnar omklädningsrummet i arenorna, sätter sig på pressläktaren eller löser biljetter till supporterläktaren?
Pressen ägnar sig numera åt en onaturlig och onyanserad hejaklacksjournalistik, som enligt tidens nya vokabulär “kör över motståndaren”, “sparkar ner dem” eller “smäller på”. Samtidigt är man förvånad och förfasar sig över att folket på läktaren följer dessa uppmaningar.
Tränarna som för 20-30 år sedan var sansade, uppträder numera som om de vore utsläppta från Beckomberga. Den ende som håller stilen är “ismannen” Svennis, Sven-Göran Eriksson.
Å andra sidan - varför ska han vara upprörd på bänken? Oavsett hur det går för hans lag vinner han ändå. När han får sparken räknas hans avgångsvederlag i miljoner! I sämsta fall får han en 50-lapp av mormor, som tycker synd om honom och som inte betraktar tränarjobbet som ett riktigt jobb.
Tyck till och framförallt - hör av dig - hälsar
Imi Markos
Numera "Bloggare" och
Senior Editor i kunskapsalliansen Kreaprenör