Har de missförstått den arabiska våren?
Absolut! Eftersom de inte kan skilja på revolt och revolution!!
Jag syftar på Sveriges intellektuella, på politiker och journalister. Och därmed vilseleder de den stora allmänheten och väcker överoptimistiska förhoppningar.
Som i samband med protestyttringarna i arabländerna. De kallades felaktigt för revolutioner, fast de i själva verket var simpla revolter - dvs uppror - för att störta diktatorer som Zine El Abidine Ben Ali i Tunisien, Mubarak i Egypten och Khadaffi i Libyen och i skrivande stund al-Assad i Syrien.
Revoltörerna följer överallt ett gammalt tankemönster, dvs de revolterade i Allahs och Muhammeds namn. De har dock inte propagerat för ett paradigmskifte, som kännetecknar äkta revolutioner. Snarare tvärtom! De utnyttjar bara demokratins frihetsideal för att förverkliga sina egna muslimska drömmar kantade med stränga sharialagar, kvinnoförtryck och judehat.
Äkta revolution innebär paradigmskifte
Envåldshärskarna ska bort bland annat på grund av deras flört med liberala, sekulariserade och västerländska tankegångar. Ett år efter den arabiska vårens start har de enögda muslimska rörelserna segrat överallt i samband med de fria valen. Samhällen i vårens släptåg tog inte ett steg framåt, utan snarare ett steg bakåt.
Vad är ett paradigmskifte? Tänk efter! Tänk på franska revolutionen 1789, som inte bara avskaffade den absoluta monarkens makt - kungen och hans familj avrättades - utan den avslutade också de feodala privilegierna för adel och prästerskap. Den katolska kyrkan skildes från staten. 
Märk väl, de franska ärkebiskoparna, kardinalerna Mazarin och Richelieu
var ministrar och styrde i själva verket Frankrike i kungens namn.
(Bilden föreställer kardinal Richelieus kabinett.)
Revolutionen ersatte kyrkan med upplysningens ideal, representerade av borgerskapet och de intellektuella, vars paroll var “egalité, liberté, fraternité” - jämlikhet, frihet, broderskap.
Visserligen återkom det gamla systemets galjonsfigur, kung Ludvig Filip I, under en kort period (1830-48), men utvecklingen gick inte att stoppa. Den borgerliga industrialismen och politikernas demokratiska idéer övertog makten.
Fel!
De naiva västerländska politikerna - och journalisterna - försöker inbilla oss att något liknande pågår i arabländerna just nu, dvs en brytning med det gamla och grundandet av nya demokratiska stater.
Fel! Fel! Fel!
När det gäller Syrien förstärker man vilseledningen ytterligare. Man får oss att tro att Syrien har stora ekonomiska problem, att det är de fattiga som protesterar (precis som i Egypten) och att människorna är dåligt utbildade.
Men, Syrien är relativt sett ett välståndsland i arabvärlden. Folket är välutbildat, talar flera språk - engelska, franska, spanska och italienska. Men sunnimuslimerna, som är i majoritet, vill inte acceptera att det är alawiterna, en muslimsk minoritetssekt med kristet inslag, som dominerar armén och Baatpartiet och som har socialistiska idéer, styr landet.
Det som i själva verket pågår är en maktkamp mellan alawiter och sunnimuslimer. Och alawiterna agerar grymt, en grymhet, som inte kan accepteras i humanismens namn.
Men rent politiskt vore det knappast fördelaktigt om alawiternas relativt sekulariserade samhälle i Syrien skulle ersättas av ett sunnimuslimskt styre modell Saudiarabien.
Det är lättbegripligt att arabländer stödjer sina sunnitiska bröder. Däremot är det svårare att förstå hur de västerländska demokratierna tänker. OK, de fördömer alawiternas våld, vilket vittnar om empati och medmänsklighet. Men vill de verkligen ha sunnimuslimsk sharialager och kvinnosyn?
Ska vi heja på sunnimuslimerna i Syrien egentligen? Garanterar verkligen deras överhöghet den demokrati, som västländerna hoppas på?
Frågar jag och hoppas som alltid på en reaktion från dig.
Läs också min nästa artikel om Arabisk vår?
Imi Markos
Seniorredaktör i tankemedjan Kreaprenör