Du är inte längre “Välkommen till USA”!
Passkontrollen är skrämmande, men väl inne har engelskan blivit det andra språket…
Detta är en negativ nyhet, som hittills har hållits hemligt av gamla USA-vänner. Du som vill resa till USA är automatiskt misstänkt som potentiell terrorist och behandlas därefter. Redan här i Sverige på hemmaplan. Före avresan!!
Min fru och jag skulle tillbringa tio dagar i Miami Beach, Florida. Vi var övertygade, som naiva svenskar, att vi inte behöver visum till USA.
Fel!!
Eller rättare sagt rätt. Men i gengäld behövde vi skaffa oss ett ESTA, dvs ett "Electronic System for Travel Authorization", som i själva verket är ett slags virtuellt visum.
Ett ESTA får du via e-post från USA:s ambassad i Stockholm och kostar 75 dollar per person - kanske ett nödvändigt bidrag till reduktionen av det stora landets enorma budgetunderskott.
ESTA är dock ett lurigt dokument, eftersom inledningsraderna informerar dig om en nedslående nyhet: Detta papper garanterar dock inte automatiskt inträde till USA.
“Grindvakten” bestämmer!
Underförstått: Den allsmäktiga passkontrollören kan underkänna eller avvisa dig när du anländer. Det är han eller hon som avgör ditt öde. Det är “grindvakten” som fattar det avgörande beslutet - trots att du har besvarat alla känsliga och delvis förnedrande frågor på din ESTA-ansökan.
Och mycket riktigt. Redan när vi lämnar flygplanet blir vi uppmanade att bilda två köer: en kö för amerikanska medborgare och en för besökare. Det blir sammanlagt 12 köer, var och en cirka 30 meter lång framför 12 boxar, där de allsmäktiga kontrollerar våra pass.
Men observera att de USA-medborgare, som återvänder efter sina utlandsbesök, är lika misstänkta som vi så kallade “visitors”.
Diktatoriskt tonfall - som vore vi förflyttade till gamla Sovjetunionen
Varje passkontroll tar 5-10 minuter. Följaktligen är vi framme hos den allsmäktige efter ca en timmes köande. Och omedelbart blir vi satta på plats. Våra ESTA-dokument är utan intresse och puttas undan medan våra pass “scannas” i datorn, som förmodligen kollar att familjen Markos´ ESTA har beviljats plus annan information om oss. Varpå den allsmäktige, en mustaschprydd “latino” i mörkblå uniform, frågar med ett diktatoriskt tonfall, som knappast är passande för en demokrati:
- Och var är er tulldeklaration? Den blåfärgade avin, som ni fick i London? Jasså, den är inte ifylld!? Ja, då går ni snällt tillbaka till slutet av kön, där ni hittar en tjänsteman som kan fixa fram en sådan avi. Efter att ha fyllt i den, endast en per familj, återvänder ni, förbi kön, till mig och då ska jag behandla ert fall…
Sagt och gjort, fast vi var utmattade efter 15 timmars resa från Stockholm! Först granskades min snart 75-åriga fru. Vi inser att en terrorist inte har ett bestämt utseende. Annars vore det lätt att avslöja varje potentiell attentator. Därför behöver hon legitimera sig - dels med fingeravtryck och dels med ansiktsfoto.
En digitaliserad apparat registrerar såväl hennes handflata med fyra fingrar som tummens avtryck separat. Dessutom fotograferas hennes ansikte.
Min kära hustru blir godkänd och får stämpel i sitt pass.
När det blir min tur, säger den allsmäktige att han varken behöver mina snart 80-åriga fingeravtryck eller mitt ansiktsfoto. All erforderlig information om mig finns redan i datorn. Hur då? Jag bara gissar:
“Jag har ju varit i USA flera gånger tidigare och skrev nyanserade artiklar om landet. Det räckte antagligen.”
Våra väskor står redan uppradade vid transportbandet och väntar på oss. Vi får omedelbart tag i en taxi och pustar ut i baksätet på väg till hotell Royal Palm. Efter denna hårda pärs, betydligt tuffare än att bli insläppt i gamla Sovjetunionen 1965, var vi slutligen och trots allt välkomna till USA!
USA:s andra ansikte
Den som välkomnar oss är chauffören, som visar sig vara en nyinvandrad flykting från den jordbävningsdrabbade ön Haiti. Och han markerar klart och tydligt USA:s “andra ansikte”, som i viss mån förklarar landets monumentala rädsla - ja, förtydligar skräcken och ängslan som har präglat landet sedan det osannolika dådet i New York den 11 september 2001.
USA är ett invandrarland, som än i dag hjälper invandrare, framför allt i Miami med omnejd för att komma på fötter efter politiska förföljelser och naturkatastrofer.
Taxichauffören från Haiti lämnar oss över till hotellreceptionisten från Argentina och “stafetten” lämnas vidare: vi möter rumstäderskan från Guatemala, som inte kan ett ord engelska. I frukostmatsalen blir vi omhändertagna av den kubanske hovmästaren. Hans första assistet kommer från Colombia. Den ena servitrisen skryter med sitt peruanska ursprung och den andra m
ed sitt brasilianska.
Hela omgivningen, särskilt på den flotta strandpromenaden Ocean Drive och på shopping- och restaurangstråket Lincoln Road, vimlar det av alla möjliga nationaliteter: uruguayare, kineser, koreaner, turkar, araber och ortodoxa judar. De sist nämnda skulle under vår vistelse fira det lyckosamma upproret i den persiska fångenskapen med glädjefesten purim.
Älska eller hata?
MItt i detta globala kaos hör jag plötsligt en nordamerikansk, engelsk wasp-röst med stark Boston-accent (wasp betyder White Anglo-Saxon Protestant):
- Ja, vi hjälper alla krisdrabbade. Vi till och med går i krig med och för dem. Egentligen borde de ÄLSKA oss. Men i stället… Jag hör inte fortsättningen, men jag gissar att min okända kommentator från Boston sade så här:
- … är det allt fler, som HATAR oss! Obegripligt!!!
Självfallet blir kaoset inte begripligare genom den okänsliga och totalt charmlösa behandlingen vid passkontrollen. Visst är den nödvändig i dagens läge, men den kan utföras vänligare och hövligare, anser min fru.
Vår Boston-kommentator har emellertid både fel och rätt. Alla nya invandrare, som har jobb och som materiellt har fått det bättre, älskar sitt USA. Dessutom känner de sig redan efter några år som stolta amerikanare.
Däremot är det svårare att handskas med de andra invandrarna, som utöver pengar och materiellt välstånd, även söker kulturella kontakter med de engelsktalande “infödda” och som vill stärka sina identiteter med positiva bekräftelser.
Traditioner på sophögen
Alla positiva bekräftelser uteblir emellertid, eftersom de “infödda” vet ytterst litet, eller nästan ingenting alls, om de nyas kultur, intressen och engagemang.
Därför att - efter “Boston Tea Party” 1773, som blev upptakten till total förändring av tankemönstret - klipptes navelsträngen dels med det gamla hemlandet England, dels med alla andra hemländer. Alla traditioner, som påminde om England och Europa kastades på sophögen och skulle glömmas - till och med sådant som rugby, fotboll och cricket.
Nybyggarna ville t ex inte spela rugby som i England, utan gjorde om rugbyn, där man attackerar genom att passa bollen bakåt. I stället skapade man ett nytt spel, som “felaktigt” kallas för fotboll, och som egentligen är en tuffare rugbyvariant, där man sällan sparkar bollen, utan kastar den med handen framåt…
Nybyggarna gjorde även tummen ner för den tidskrävande cricketen, som gjordes om till baseboll - ett roligare och snabbare spel, som har blivit USA:s nationalsport… Samtidigt bannlyste nybyggarna soccer, den riktiga varianten av fotboll, och uppfann basketboll och volleyboll…
Rörda nykomlingar
Resultat: Nybyggarnas barn och barnbarn kan inte samtala med de nya invandrarna om deras passioner. Latinamerikaner är till exempel tokiga i soccer, dvs i vår fotboll. Brassarna blev stormförtjusta i mig, eftersom jag kunde räkna upp alla brasilianska stjärnor som tog VM-guld i Sverige 1958.
- Gilmar - Nilton Santos, Bellini, Orlando, Djalma Santos - Zito, Didi - Garrincha, Vava, Pele, Zagallo.
- Tack! Äntligen, en person som vet någonting om mitt lands fotbollskultur, utbrast servitören på en av Collins Avenues populära fiskrestauranger och kramade spontant om mig.
Den peruanska servitrisen på vårt hotellcafé fick tårar i ögonen, när jag nämnde den peruanska Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Liosas och hennes colombianske chef var lika rörd, när jag citerade de första raderna i Gabriel Garcia Marques´ bok “Hundra år av ensamhet”. Ytterligare en Nobelpristagare, som naturligtvis fick konkurrens av fotbollsstjärnan Alfredo di Stefano, argentinaren som i sina unga år spelade för Bogotas storklubb Millionaries…
Alltså, de förföljda flyktingarna vill även höra smickrande referenser om sina ständigt hackade gamla hemländer. Men den engelsktalande amerikanska eliten har inga sådana referenser i bakfickan. Världen utanför USA är ett svart hål… även för arméns generaler och marinsoldater.
Kyrkorna bekämpar varandra
Inte ens i “djupare” sammanhang har grupperna kontakt. Visserligen har de gamla nybyggarna skapat ett kristet samhälle, som dock domineras av frikyrkliga församlingar med protestantisk vision och anglosaxiska värderingar. Och de bekämpar alla nya söderifrån, som tillhör den romersktkatolska kyrkan. Till råga på allt förlorar numera påvens anhängare ständigt terräng genom de katolska prästernas uppmärksammade pedofilskandaler…
Det betyder att sammansmältningen är nästan omöjlig. Men USA har löst även detta problem. Landet låter “de fotbollsälskande katolikerna” och andra avvikande grupper som judar, muslimer, buddhister m.fl leva sina liv i relativt välmående “gettos”.
80 procent av Miamis över en miljon kubaner lever i en villastadsdel, som har döpts till “Lilla Havanna”. Min fru och jag besökte denna trivsamma gemenskap, där det första språket är spanska och det andra - engelska. Det gäller förresten för hela storkommunen Miami, där även Fort Lauderdale och Orlando (med Disney World) ingår. Och dessa “latinos” lyssnar inte på Bruce Springsteen och andra anglosaxiska rock- och popstjärnor, utan föredrar Jennifer Lopez, Ricky Martin, Julio Iglesias och deras gelikar.
“Lilla Havanna” protesterar
Märk väl, den nya generationen av kubaner, de som är födda i USA, har även en ny politisk attityd. De vill t.ex avskaffa USA: s ekonomiska blockad, som hittills har drabbat Castros Kuba.
- Våra före detta landsmän ska inte straffas för sina ledares “synder”, deklarerar ungdomarna överallt, klädda i sina fräckt mönstrade skjortor, som influerar modet både i Florida och i resten av Nordamerika. Livsstilen går under namnet “Cubavera”.
Följaktligen har flera kubaner lyckats göra klassresor, som endast är möjliga i USA. Ja, vi har också njutit av Miamis rikaste parkstad Coral Gables, vars gator är kantade av underbara indiska banyanträd. Dessa växter med sina mångfaldiga stammar bildar sköna solparasoller över promenadstråken och över villaträdgårdarna, vilka självfallet kostar både “skjortan och kalsongen“.
Likväl befolkas flotta Coral Gables av 46% “latinos”, varav 28 % är kubaner. De har alltså lyckats arbeta upp sig i en miljö, där det anrikaste hotellets svit går på 3000 dollar (cirka 21 000 kr) per natt.
Undrar hur många promille turkiska och iranska invandrare från Kista och Rinkeby som bor i Djursholm och på Lidingö, Stockholms motsvarighet till “Coral Gables".
Numera måste varje presidentkandidat i USA vinna den spansktalande befolkningens röster. President Obama har redan varit och talat i “Lilla Havanna”. Han har förstått att USA måste hålla ihop sina två skilda världar och han spinner vidare på de två världarnas gemensamma tråd - televisionen och dess hollywood-präglade serier. Det är ett måste eftersom “latinos” och “blekansikten i norr” inte spelar samma spel i idrott, inte nynnar samma melodier och inte går i samma kyrkor.
Mitt andra USA-brev handlar därför om “Televisionens förenande och förändrande makt”.
Välkommen att följa med i och kommentera mina tankegångar!
Imi Markos
Senior Editor Kreaprenör