Kan köpt mark betraktas som kolonisation?
Kan man betrakta sionisternas invandring till 1900-talets Palestina som kolonisation? Är den jämförbar med andra kolonisationer, som genomfördes av England, Spanien, Portugal, Frankrike och Holland?
JA! hävdar åtminstone Ingmar Karlsson, mannen bakom den nyutgivna boken “Bruden är vacker, men har redan en man. Sionismen - en ideologi vid vägs ände!”. Och han får medhåll av Per Jönsson, som recenserade boken i DN den 16 april 2012.
Grovt vilseledande
Båda vilseleder dock den stora allmänheten, som bara har engagerat sig i den infekterade Mellanöstern-konflikten de senaste 10-15 åren. Karlsson & Jönsson vägrar upplysa läsekretsen om att sionisterna grundade Tel Aviv 1909 på köpt mark och startade sitt första kibbutz (= kollektivt jordbruk) året därpå - också på köpt mark. Det följdes sedan upp med ett trettiotal nya kibbutzer - fortfarande på köpt mark. Tack vare insamlingar och generösa donationer av Edmond de Rothschild, bankmannen i London.
Ingen stöld! Vem sålde?
De sionistiska pionjärerna stal inte mark, som andra kolonisatörer med England i spetsen gjort före dem! De köpte marken!!! Och från första stund har de själva odlat sina köpta marker. I motsats till England & Co, som utnyttjade asiatiska, afrikanska och indianska slavar på sina stulna gårdar och fält.
Sionisterna hade respekt för palestinsk egendom och bejakade inte alls den tes, som Ingmar Karlsson i sin bok påtvingar sionismen - “ett land utan folk till ett folk utan land”.
Citatet har för övrigt ursprungligen formulerats av den kristne skotten Alexander Keith och inte av någon sionist. Varav följer en logisk fråga:
“Vem köpte sionisterna marken ifrån - i ett land utan folk? Och vem sålde marken - i landet utan folk?”
Jo, säljarna var palestinska effendis! Dessa olika klaners feodala härskare, som enväldigt styrde och ställde i små palestinska byar och samhällen och som under historiens lopp hade berövat klanerna möjligheten att bilda en nation.
Det fanns alltså en decentraliserad kommunal verksamhet i Palestina, i stället för en centraliserad officiell stat med en regering eller ett kungadöme. De förnäma effendis sålde ofta både sina egna marker och byarnas allmänning - utan att tillfråga byborna. Varefter de flyttade till Beirut och Kairo och skrattade hela vägen till banken.
Jönsson borde läsa Koestler
Den sionistiska kolonisationen av Palestina har således inte utförts med våld eller hot om våld utan tvärtom och - i motsats till den vanliga uppfattningen - med arabernas aktiva medgivande. Ingen arab har tvingats sälja sin jord, vare sig det har gällt en rik effendis egendom eller en byallmänning. Inte heller är det riktigt att betrakta araberna som oskuldsfulla offer för det judiska guldets lockelser. Den politiska arabpropagandan predikade oupphörligt mot försäljning av jord till judarna. Och det brittiska protektoratet motarbetade med lagstiftande åtgärder sådana försäljningar.
Trots alla varningar och restriktioner fortsatte effendis att sälja mark och gjorde det med öppna ögon. En process, som utförligt beskrivs av den världsberömde författaren Arthur Koestler, ungersk jude och besviken vänsterradikal, i sin bok “Löfte och uppfyllelse”. En trovärdig skildrare, som flera gånger var närvarande i landet mellan 1917 och 1949. Och som är flera nummer större än Ingmar Karlsson i rollen som ögonvittne, forskare och analytiker. Per Jönsson borde läsa Koestler!
Vän av ordning anser annars att de fattiga palestinierna borde ha anklagat sina effendis då och retroaktivt nu för att de ansvarslöst sålde ut landet. Men de eventuella anklagelserna hade varit malplacerade - åtminstone förr - eftersom både palestinierna och sionisterna drog nytta av invandringen. Kibbutz-odlarna satte nämligen fart på utvecklingen i hela regionen.
Den sämsta marken såldes och blomstrade
Detta understryks av Koestler med tunga siffror, som visar att produktionen i detta jordbruksland (!!) steg per individ hos den icke-judiska befolkningen från 4 pund och 10 shillings år 1922 till 7 pund år 1938. Observera att Koestler talar om Palestina som ett jordbruksland och inte om ”en öken som sionisterna fick att blomma”. Lättförståeligt, eftersom effendis aldrig sålde sina bästa marker till judarna.
Sionisterna lyckades endast förvärva de marker, som förut inte varit brukade, dvs de båda stora sammanhängande landsträckorna, kustslätten och Jezreeldalen, som före judarnas ankomst huvudsakligen var ödemark av dyner, träsk och stenöknar med här och där ett malariasmittat gytter av lerkojor.
Det är dessa marker, som kibbutz-folket fick att blomstra och som sedermera blev den materiella grundvalen till den judiska staten. En israelisk ministat på köpt mark, som tillsammans med Palestina skulle bilda en 2-statslösning 1947, framröstad av FN.
Denna historiska FN-krumelur accepterades av judarna, men inte av palestinierna och arabstaterna, som 1948 angrep den nya självständiga staten Israel med avsikt att “kasta judarna i havet”. Angreppet misslyckades och Israel vann det improviserade kriget med utökad markareal.
När dikterade förlorarna villkoren senast?
Denna fråga borde alla "förståsigpåare" ställa.
Men varken palestinierna eller arabstaterna ville underteckna något fredsavtal med Israel. I stället följdes det första kriget upp med ytterligare två krig, 1967 och 1973, som också slutade med israeliska segrar. Trots förluster vägrade palestinierna och arabstaterna underteckna något fredsavtal. Snarare tvärtom! Denna vägran har de bekräftaman sigt med TRE NEJ i Khartoum-resolutionen efter 1967. NEJ till fred med Israel! NEJ till erkännandet av Israel!! Och NEJ till förhandlingar med Israel!!!
Detta betonas med eftertryck av Franz T. Cohn, som utger den sionistiska e-tidningen “Från den ljusa sidan”, i hans inlägg mot Ingmar Karlsson i Svensk Tidskrift
I detta fredslösa kaos har Israels judar och palestinier nu levt i 65 år. Och självfallet köper sionisterna inte längre de marker, som de lyckats ockupera under tre krig. I stället har de grundat skyddande (?) bosättningar på ockuperat område, något som fördöms av både palestinierna/arabstaterna och av världsopinionen.
Samtidigt frågar man sig i Israel: Kan världshistorien visa upp en enda segrande makt, som frivilligt har lämnat ockuperad mark utan undertecknat fredsavtal? Eller har världsopinionen hört talas om fredsförhandlingar, där förlorarna dikterar fredsvillkoren?
Israel vill också påminna världsopinionen om, att de som har önskat skriva fredsavtal med Israel, också har nått fördelaktiga lösningar.
Freden 1979 mellan Egypten och Israel resulterade i att egyptierna fick tillbaka Sinai-halvön, som Israel erövrade under sexdagarskriget, vilket befästes i samband med Yom Kippur-kriget 1973. Israel lämnade också - efter fredsförhandlingar - både södra Libanon och Gaza-remsan - dessa båda områden, som sedan har förvandlats till terrornästen, och som i sin tur har utlöst två oavgjorda krig.
Världssamvetet har gjort “tummen ner” för Israels bestraffande krig som svar på de massiva raketangreppen från Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza, men har hållit sig passiv i samband med dessa organisationers “terrorhandlingar“, som enligt vissa anses vara berättigad “frihetskamp”.
Världssamvetet beklagar också de 800 000 palestinska flyktingar, vars majoritet har levt i flyktingslägren i 65 år, men säger inte ett ord om de 800 000 judar, som under denna tid kastades ut från arabländerna. Nej, de lever inte i flyktingsläger, utan har för länge sedan integrerats i det civila samhället i Israel. Arabländerna har dock inte varit lika generösa mot de palestinska flyktingarna och alla, utom Jordanien, har vägrat dem medborgarskap.
Jag kan fortsätta att räkna upp oräkneliga paradoxer i detta 65-åriga kaos, men jag avstår. Det får andra ägna sig åt. Ty det finns mycket mer att säga!
Min avsikt är att upplysa min läsekrets om att sionisterna började “kolonisationen” (som bara kan skrivas inom citat) på köpt mark. Ett faktum, som ingen har känt till i min egen vän- och bekantskapskrets, när jag tog till orda.
Kommentera gärna och läs även min förra artikel om Arabisk vår?
Imi Markos
Seniorredaktör i tankemedjan Kreaprenör