Jämställdhetens grymma fiasko!
Ja, det har inträffat - i Sverige. Inom elitgymnastikens träning och inom operans balettskolning.
I Sverige tas alla barn emot - bara de visar intresse för gymnastik och balett. Och alla, oavsett talang, underkastas samma tortyrträning, som krävs för att nå kinesernas, ryssarnas, rumänernas och amerikanarnas klass.
Följden har blivit en katastrof. Barnen gråter, Föräldrarna klagar och protesterar. Vilket är lättförståeligt. Hittills har ingen svensk gymnast nått den absoluta världstoppen. De har inte erövrat en enda olympisk medalj i modern tid, inga VM- och EM-medaljer. Och våra nyutbildade balettdansare har inte heller blivit erbjudna jobb på anrika scener ute i världen.
Barnen och föräldrarna talar om barnmisshandel, eftersom även halvskadade barn tvingas träna med slavdrivare till tränare. Och Riksidrottsförbundet och Skolinspektionen rasar, de drar in stödpengar, kräver utredning etc. men de har ingen aning om vad som har inträffat.
Motsvarande fiasko har nämligen inte skett i Kina, Ryssland, Rumänien och i USA.
Varför?
Därför att jämställdheten får en rättvis balans där! Redan i starten gallras barn ut, som saknar fysiska och mentala förutsättningar för att bli guldmedaljörer. Där anser tränarna och ledarna att det är grymt orättvist att tortyrträna medelbegåvningar, som saknar möjlighet att nå den absoluta toppen.
De hävdar bestämt, att det är omänskligt att lova barn en ljus framtid, som aldrig kommer att inträffa. Det är sundare och ärligare att de får veta att de är chanslösa. Den tidiga utgallringen känns kanske hjärtlöst, men är definitivt inte hänsynslös. Den tar faktiskt hänsyn till barnens bästa - så de söker sig till andra områden, där deras begåvning passar bättre.
De utvalda kinesiska, ryska, rumänska och amerikanska talangerna tortyrtränas också, men de jämrar sig sällan eftersom de har anlag… Tortyren gör då inte lika ont. Talangen minskar lidandet. Att göra en spagat är ofta en plåga för ett västerländsk nybörjare, men den är mer eller mindre medfödd för asiatiska ungar. Rörelsen ingår i buddismen som yoga…
Det visar sig snabbt för asiater att ”uppoffringarna” lönar sig. Belöningar i form av guldmedaljer vid OS och VM blir kronan på verket. Och på prispallen glömmer man smärtorna och den grymma "vägen till pallen". Varken barn eller föräldrar klagar. Tårarna som fälls när nationalsången spelas är glädjetårar.
Och en sak till; man blir varken elitgymnast eller balettstjärna i en medelmåttig omgivning. Medelmåttorna, den gråa bredden, inspirerar inte den begåvade eliten. Snarare tvärtom. Dessutom knäcker elitens talang breddens självförtroende.
Massorna behöver Mozart - inte tvärtom!
Med en beklagansvärd suck läser jag i facktidningen Magasinet Fotboll, där ansvariga för fotbollsutbildning berättar om sina erfarenheter vid besök i Barcelona och Manchester. Samtidigt deklareras den svenska policyn.
- Hos Barca och Man United jobbar de endast med att få fram elitspelare. Vår spelarutbildning i Sverige är till för breddfotbollen, eftersom en vältränad bredd är en förutsättning för att få en spets.
Så resonerar man i Sverige - i alla idrottsgrenar Men satsningen på medelmåttorna har bara gett en enda stackars guldmedalj vid OS i London 1912. Och det kom i elitsporten segling.
Inte ens kommunismens chefsideologer Marx och Engels ville prioritera bredden som den svenska jämställdhetens förkämpar gör idag. För det första tillhörde både Marx och Engels samhällets elit. För det andra ansåg de att eliten behövs, rent av är nödvändig för att kunna lyfta bredden. Den omvända processen anses omöjlig.
Att få fram en Wolfgang Amadeus Mozart är gynnsamt för bredden, dvs massorna. Miljoner och åter miljoner njuter och mår bra av att lyssna på Mozarts musik. Därmed blir Mozart det stora kollektivets välgörare. Det är helt enkelt osolidariskt, avundsjukt och asocialt att inte hjälpa fram en ny Mozart.
De experter, som både vill utbilda bredden och eliten, hamnar ovillkorligen mellan två stolar. Suzuki-metoden är bra för bredden som vill lära sig att spela fiol. Men japanen Shinichi Suzuki har ingenting att erbjuda elitens vidareutveckling. Morgondagens Paganini, Heifetz, Menuhin, Stern, Perlman och andra fiolvirtuoser kan inte “tränas” av Suzuki. De kräver “tränare” av högre klass.
Tyvärr tränas den svenska eliten av experter, som en gång tiden har harvat i division 3. Detta gäller inte bara i fotboll, utan också i gymnastik och balett. Att ta fram en ny Nadia Comaneci i gymnastik eller en ny Michali Barashnikov i balett är orättvist mot bredden, anser jämställdhetsivrarna i Sverige.
Men då skulle lilla Kerstin, som nätt och jämt kan göra en kullerbytta, bli mycket ledsen! Och då måste vi trösta lilla Kerstin, medelmåttornas anonyma hjältinna. Eller hur?
Frågar jag och ber dig som alltid att skicka dina kommentarer.
Imi Markos
Huvudredaktör i kunskapsalliansen Kreaprenör