KINA-brev 4
Opiumkriget spökar i handelsutbytet
”Opiumkriget förnedrade kejsaren Dauguang och Kina!”
Så förklarade vår guide den ödesdigra händelsen, som anses vara början till slutet av Kinas historia som kejsardöme. Vi stod i den inre delen av Den Förbjudna Staden, en av världens mest magnifika och gåtfulla skapelser, där kejsaren bodde med sin familj, 300 konkubiner och eunucker.
På väg in i Den Förbjudna Staden,
en av världens mest magnifika och gåtfulla skapelser.
”Känner ni till opiumkriget?”, fortsatte vår guide vid svensk-kinesiska resebyrån att fråga och vi svarade ”ja” - med tvekan. Samtidigt passerade en brittisk turistgrupp förbi och fick förmodligen samma fråga. De skrattade. De tycktes vara totalt omedvetna om att deras landsmän mellan 1839 och 1842 begick världens förmodligen värsta terrordåd. En skamlig terrorhandling, som drottning Elisabeth och Englands premiärminister Tony Blair ännu inte bett ursäkt för.
Kriminell idé gjorde kineser till knarkare
Märkligt nog hade situationen 1839 vissa likheter med dagens händelseförlopp. Kina hade redan då mycket att erbjuda det engelska ostindiska kompaniet. Bland annat silke, porslin och te. Men britterna hade ingenting att komma med, som var intressant för Kina. Handelsutbytet hade således en stor obalans.
Precis som idag: Kina kan tillverka och kopiera allt lika bra som vi gör och uppfinner i väst. Visserligen importerar Kina råvaror (spannmål, järnmalm, aluminium, koppar, platina, konstgödsel, olja och naturgas, liksom skogsprodukter och bomull), men exporterar mycket mer av förädlade och följdaktligen dyrare produkter.
På 1800-talet var det värre. Då gick det engelska ostindiska kompaniet till motattack med en kriminell idé: Smuggling och försäljning av opium från kompaniets indiska odlingar till Kina.
De cyniska britterna skulle alltså göra kineserna till opiumberoende knarkare och genom sina langare skapa balans i handelsutbytet. Och langarna var förstås i maskopi med britterna.
Förnedrande traktat
Det officiella Kina svarade genom mandarinen Lin Zexu. Han åkte till Kanton, arresterade de brittiska ”affärsmännen” och lät tända på 20 000 lådor med opium i Kantons hamn. Varpå England tillsammans med Frankrike ställde sina arméer till ostindiska kompaniets förfogande och anföll Kina. Kriget, som pågick i tre år, vanns av de allierade trupperna.
Följden: Kejsaren Dauguang tvingades skriva under det skamliga Nankingtraktatet, som innebar att Kina fick avträda ön Hongkong till England och öppna sina viktigaste hamnar för opiumhandeln; Kanton, Xiamen, Fuzhou, Ningbo och Sanghai.
Det första opiumkriget följde det andra (1856-1860) plus boxarupproret (1900). Alla tre slutade med kinesisk förnedring.
”De utländska trupperna plundrade och satte eld på Sommarpalatset. Dels under andra opiumkriget, dels i samband med boxarupproret.”.
Om detta berättade vår guide, när vi beundrade änkekejsarinnan Cixi:s fantastiska klippträdgård vid Kunmingsjön. Cixi, den före detta konkubinen, som var mor till kejsarens ende. omyndige son och som styrde Kina från kulisserna under ett halvsekel, återuppbyggde dock palatset - två gånger - och det tillhör numera världsarvet.
Är den gulröda faran större än den vita…?
Trots att England reducerade en kulturnation (!!!!) till rangen av en andra klassens halvkoloni fällde väst ändå krokodiltårar när Hongkong skulle återlämnas till Kina för några år sedan. Vi i väst tycks fortfarande inte skämmas. I stället för att ha dåligt samvete för våra brott sprider vi alltjämt skräcken om den gulröda faran. I själva verket är det kineserna som har haft störst anledning att frukta den vita faran sedan 1839.
Vi i väst undviker fortfarande att utmana kineserna på ett juste och öppet sätt inom ramen för deras kultur på deras hemmaplan. Nej, vi föredrar att fortsätta med skrämseltaktik, hota med strafftullar osv. Dessutom kräver vi valutajustering (yuanen är undervärderad enligt Bush), när de närmar sig vårt kulturella revir och konkurrerar om våra jobb. Och då syftar jag inte enbart på den dåligt avlönade manuella arbetskraften inom den gamla industrisfären.
30 miljoner pianister i Kina
Kineser, japaner, koreaner m.fl är tränade för att slå oss på vår egen hemmaplan.
Exempel: Utan rötter i den västerländska musiktraditionen levererar kineser på löpande band dirigenter, fiolvirtuoser och konsertpianister. Ja, det finns faktiskt 30 miljoner musiker, som spelar på västerländska piano i dagens Kina. Att spela piano och dansa balett ingår numera i uppfostran för medelklassfamiljernas barn. Ett barn per familj, som den kinesiska barnbegränsningen kräver, har lett till att det enda barnet blir väldigt bortskämt. ( I förra veckan kom kinesiska myndigheter med det nya beskedet att vissa par i fortsättmomgem får föda två och inte bara ett barn. Om nackdelarna med en-barns-reformen återkommer jag till i Kina-brev 7.)
I Shanghai hörde vi en kvinnlig orkester, som spelade Bach – på ensträngade fioler! Vi satt och gapade!
Japan tillverkar i sin tur världens mest köpta pianon, fioler och gitarrer. Inom nästan varje kultur- och yrkesområde upprepas samma sak. Kineser, japaner och koreaner visar framfötterna.
Kineser uppskattar utländska övermän
Däremot finns det ytterst få västerlänningar, som kan utmana kineserna inom deras speciella gebiet. Det är synd, eftersom kineserna ”avgudar” de enstaka västerlänningar, som överträffar dem på kinesiska domäner.
Jan-Ove Waldners restaurang är mycket populär i Peking.
Kineser beundrar honom, eftersom han under 20 år har satt
varje kinesisk pingisstjärna på plats.
Han kallas ”Det eviga gröna trädet” av kineserna.
”Kineserna gillar vårt svenska buffébord. Ja, de beställer till och med köttbullar och Janssons frestelse, när de tittar på J-O: s glansmatcher på stor-TV”, berättade den svenska servitören för oss, när vi besökte Waldners mat- och nöjesställe.
Och Cecilia Lindqvist, som skrev den uppmärksammade boken ”Tecknens Rike”, vet mer om den kinesiska skriftens uppkomst än kineserna själva. Boken är naturligtvis översatt till kinesiska. En svenska undervisar alltså kineser om Kinas hemligheter. Och det har kineserna ingenting emot. Tvärtom!
IKEA vet hur kineserna vill bo
Ingvar Kamprad och hans medarbetare har mycket noga studerat boendeformerna i Kina och därför erbjuder IKEA nu kineserna i norr två slags möblemang - ett lågt och ett högt.
Det stora gemensamma rummet i traditionella hus har nämligen två funktioner - en för morgonen/dagen och en för kvällen/natten. Följdaktligen har rummet två nivåer -estrader - som kräver olika slags möbler. På den högre nivån, där varmluften samlas, sover man till exempel på vintern. Där ska möblerna vara låga; bord och kistor plus mattor, kuddar och filtar i bjärta färger. På den lägre nivån vill man däremot ha höga möbler; stolar, pallar, bänkar, skåp med lådor och högt bord.
I Sydkina är uppvärmningen inte nödvändig, men även där krävs det två sorters möbler. IKEA, som även i Kina följer sitt motto ”inte för de rika, utan för de kloka” och gör stor succé med sitt genomtänkta sortiment.
Svensk konstgödsel eftertraktat
”Vi exporterar mycket konstgödsel och växtnäring till Kina”, berättade Monica Fuchs, logistikchef på Yara (före detta Hydro) i Landskrona, som var en av våra reskamrater. Och när vi lämnade Sommarpalatset diskuterade vi vikten av exportens förankring i den kinesiska kulturen.
Landskrona spelar således en viktig roll på Kinas landsbygd. Kinesiskt lantbruk saknar nämligen naturligt gödsel, vilket är risets fel och förtjänst. Även i norra Kina, där man annars ägnar sig åt odling av vete.
Risfältens verkliga bedrift är att det lyckas åstadkomma dubbel, ibland tredubbel skörd per år. Och kineserna utnyttjar hundraprocentigt detta privilegium. Alla slätter är uppodlade. Ja, den allra minsta vrån är upptagen av riset.
Växelbruket är därför okänt. Således finns inga betesmarker och ingen boskapsuppfödning och därmed heller ingen konsumtion av mjölk och ost. Därtill kommer en enorm brist på gödsel – trots att risfälten kräver plöjning och gödsling tre gånger om året.
Hittills har det varit med städernas avskräde, mänskliga exkrementer och gatornas dynga, som kineserna har gödslat sina risfält. Och följden har blivit en i det närmaste outhärdlig odör. Landskronas och andra leverantörers konstgödsel befriar nu Kina från denna plåga. Landet förbrukar över 42 miljoner ton konstgödsel (helst ekologiskt) för att framställa grödor.
Risodlingens nackdelar ger Sverige fördelar
Risodlingens framgångar har flera nackdelar, som kan visa sig vara mycket fördelaktiga för svenskt näringsliv. Kina, som saknar kor, är faktiskt intresserat av våra mjölkprodukter. Men vet Arla om det?
Med sin ensidiga koncentrationen på ris har Kina också struntat i att exploatera sina skogar. Självfallet är därför alla svenska skogsprodukter åtråvärda i Kina. Vad sägs om svenska trähus med inslag av kinesisk arkitektur?
Risodlingen kräver dessutom omfattande bevattning och vatten håller på att bli bristvara, särskilt som många av de stora vattenlederna i Kina börjar blir allt mer nedsmutsade och i många fall helt förgiftade.
”Varje år dumpas 60 miljarder ton avfallsvatten i Kinas floder”, skriver Ma Jun, författare till boken ”Kinas vattenkris”. En liter vatten kostar idag 50 yuan i de nordöstra provinserna. Och på hotellrummets minibar var dricksvattnet dyrare än Coca-Cola.
Svensk kunskap om vattenvård och vattenrening har därför en stor marknad i Kina. Liksom våra insikter i miljövård.
CNN ställde Kina mot väggen
”Kinas luft- och vattenförorening börjar bli ett globalt hot”, hävdade CNN Asien Talk i en uppmärksammad TV-hearing på Shanghais universitet, där tunga kinesiska beslutsfattare ställdes mot väggen inför studenterna.
För en gångs skull syns Shanghais skyskrapor…
”Vi har inte sett solen på tre månader i Shanghai – på grund av smogen”, inledde CNN: s moderator förhöret. De kinesiska ansvariga med Folkkongressens representant Quiam Yi i spetsen hymlade inte utan erkände att de hittills inte har tagit sitt ansvar. Förresten satt också Ma Jun i panelen.
Quiam Yi & co lovade dock bättring under rubriken ”Vi skall ta vårt ansvar”, som de sammanfattade i 12 punkter. Två av punkterna handlade om att stänga av den energislukande luftkonditioneringen i storstäderna - särskilt i Peking före OS - och om cykelns renaissance – på bekostnad av bilen. Åhörarna - studenterna - var dock måttligt förtjusta över det sistnämnda löftet. De påpekade att medellivslängden ständigt ökar, vilket är ett klart tecken på att miljöförhållandena i Kina blivit bättre - inte samre.
Väst måste också ta sitt ansvar!
James Harkness, WWF:s representant, försvarade kineserna.
”Om Kina tar sitt ansvar så måste även länderna i väst göra det”, ansåg han. Och Quiam Yi instämde. De syftade främst på de västerländska producenterna av märkesvaror, som har lagt hela tillverkningen i Kina. De lever på och faller med Kina. Ett uppehåll i deras produktion skulle innebära förlorade marknadsandelar och stort profitbortfall. För många skulle ett avbrott betyda rent av konkurs.
”Märkesvarorna har helt enkelt inte råd att ge våra fabriker en enda sekunds andrum för att bygga anläggningar för luft- och vattenrening”, ansåg panelen, som samtidigt medgav att alltför många kinesiska företag är i maskopi med sina beställare. De har bara BNP-tillväxten som enda mål.
Med andra ord, ”opiumkriget” pågår numera i luften och i vattnet.
För att skapa arbetsfred gäller det för västerländskt näringsliv och för Japan att fördjupa sig i den kinesiska kulturen med största möjliga empati (!!!). Vi måste helt enkelt kartlägga både den kinesiska gårdagen och den aktuella dagen.
Endast så kan vi skapa balans i handelsutbytet med justa medel.
Nästa Kina-brev handlar om ”Varför vill vi svartmåla Kina när vi lika gärna kunde skönmåla landet?
Imi Markos
Huvudredaktör i Kreaprenör®