Small is Beautiful
Göran Rosenberg |
Omedelbart under sig har han Arthur Koestler, vår tids förmodligen främste holist, och Emmanuel Lévinas, sannolikt den ende moralisten i den samtida filosofin. Och en bit nedanför dessa syns Thomas Jefferson, den individuella frihetens ledande förkämpe.
Koestler vidgar hans helhetssyn, Lévinas ökar hans tolerans och Jefferson stärker hans integritet.
Från denna humanpyramids topp ser han antagligen längre än de flesta, men han vägrar självfallet att dra förhastade och dogmatiska slutsatser om morgondagen. Hans erfarenheter från vänsterns haveri och livet i tre motsägelsefulla länder (Sverige, Israel och USA) manar till eftertanke.
Vi talar om journalisten Göran Rosenberg, 51, som varken är främmande för folkledaren Moses i Gamla Testamentet eller för sociologgurun Robert D Putnam inom det lokala entreprenörskapet. Ytterligare två pyramidmedlemmar som fördjupar hans tankar och nyanserar hans globala syn..
Ja, den före detta chefredaktören för den debattivriga tidskriften Moderna Tider har blivit mer vis av de misstag, som begicks av många totalitära visionärer i historien. Bland dessa finns hans tidigare vägvisare Karl Marx, som håller ihop raden under Koestler och Lévinas i kunskapspyramiden.
Följaktligen köper Göran inte heller det överoptimistiska och förenklade pratet om den lyckliga globaliseringen enbart på den tekniska utvecklingens och marknadens villkor. Han hör ju varningssignaler från sina tänkande jättar, som hävdar: ”För att kunna tänka globalt måste man vara både lokalt förankrad och historiskt präglad”. Göran:
“Mycket av den politiska villrådigheten idag tror jag beror på att vi väntar för mycket av de stora lösningarna, men nästan ingenting av de små. Medan de stora strukturernas samhälle vittrar samman framför ögonen på oss, hänger våra blickar fortfarande längtansfullt vid den bortre horisonten i hopp om att få syn på nästa motorväg in i framtiden (EU, högkonjunktur, regeringsskifte). Tanken att vägen kan vara många små stigar, och att vi kanske måste bana dem själva, känns ännu ovan. Liksom tanken att vad stort kan ske kanske måste ske i smått.”
Göran är förstås medveten om att Gnosjöandan är i ropet i vissa kretsar och just därför sätter han upp ett varnande finger:
“I debatten ropas nu desperat efter nya entreprenörer, men sällan efter det ömsesidiga förtroende som historiskt visat sig vara deras förutsättning. Vi utgår ifrån att mänsklig initiativkraft kommer att frigöras vid vissa skatte-, ränte- och vinstnivåer, men vi bortser från nivån på den moral som säger att om Du hjälper mig idag så hjälper jag Dig i morgon.”
Det krävs alltså ett humant murbruk, som håller samman entreprenörernas nya kunskapsgårdar. Den kyliga och neutrala kunskapen behöver även ”värme”som respekterar variationernas oändlighet och som alltid är beredd att hjälpa “den andre”...
Inspirerad av filosofen Emmanuel Levinas, som förespråkar den villkorslösa respekten för den närmaste vardagsmänniskan, betonar Göran:
“Vårt moraliska jag uppstår i det asymetriska mötet med den andre, i den ensidiga impulsen att vara för den andre, oavsett vad den andre lovar eller inte lovar att göra i gengäld. Den moraliska handlingen har bara en auktoritet - jag. Problemet är att omoralen lyder under samma herre.
Vi vet aldrig på förhand hur människor i en moraliskt krävande situation kommer att bete sig. I den meningen måste det moraliska ansvaret börja någonstans - hos oss själva!”
Göran hänvisar också till Harvardprofessorn Robert D Putnam. Han som beskriver förtroendet mellan människor i de framgångsrika norditalienska regionerna som en osynlig tillgång, ett socialt kapital, vilket i stor utsträckning avgör hur samhället förmår förvalta sitt övriga kapital; pengar, maskiner och människor. I norra Italien är det sångkörer, sportföreningar, bokklubbar och teatergrupper som är den förtroendeskapande länken.
Göran:
“I ett samhälle där människor inte kan eller vill göra informella överenskommelser direkt med varandra utan bara formellt och indirekt, exempelvis via staten, försummas många tillfällen till ömsesidig vinst.”
Förtroendet mellan människor
|
För att undvika en kollaps måste det svenska samhället underifrån (!) bygga upp nya och smidiga demokratiska institutioner. Institutioner med starka lokala rötter och resultatgivande beslutsrätt. I dag fattas många beslut centralt utan förankring i den lokala verkligheten. Och många kommunalpolitiker litar mer på konsulter än på sina medborgare.
Det är tankegångar, som Göran ideligen upprepar i sina skriverier. Han är emellertid inte alls säker på om dagens centralistiska makthavare inom politiken och näringslivet vill eller förmår stödja detta nödvändiga gräsrotsinitiativ. EU visar t ex inget större intresse för att tydligtgöra vilka frågor som bör hanteras på övernationell nivå och vilka frågor som bättre kan hanteras närmare medborgarna. Och utan en sådan fördjupning av demokratin har den europeiska unionen ingen morgondag.
Göran Rosenberg föredrar att skriva i stället för att uttala sig. En av landets skickligaste TV-intervjuare tycker inte om att själv bli intervjuad. Och trots att han har en befriande TV-utstrålning är han inte förtjust i att agera i TV. Egentligen är han inte tillräckligt exhibitionistisk för rollen som programledare i TV.
Därför ägnar han sig åt mer bestående djupanalyser, där han belyser alla aspekter. Hans böcker, essäer och artiklar, som nyanserat granskar Sverige, Israel, USA och den moderna journalistiken vittnar om det. Och hans forna tidning Moderna Tider var under hans ledning ett öppet forum, vars allsidiga debatt bidrog till ett mer humant framåtskridande.
Moderna Tider på Görans tid hade annars två förebilder varav det ena är Chaplins film med samma namn. Den andra är ”Le Temps Moderne” som var Jean-Paul Sartres tidskrift efter kriget. Moderna Tider var också ett slags efterkrigstidskrift. Den uppstod när gamla sanningar hade havererat och ersatts med nya efter det kalla kriget. År 1990 var just kommunismens fall det tydligaste.
MT höll rätt länge fast vid samma programförklaring som från första början. Tidningen hade med en oupphörlig vilja försökt beskriva och samtidigt kritiskt spegla skeendena i samhället. Efter Görans avhopp blev MT mindre kritisk. Det påstår i varje fall de kritiker, som föredrog att samarbeta med Göran Rosenberg.
Kritisk
Ogillar Göran Rosenberg vårt datoriserade samhälle?Görans svar är självfallet varken “ja” eller “nej”. I stället serverar han denna analys av IT-processen:
“Bakom informationssamhällets portar hägrar åter den individualiserade arbetsplatsen, det fullödiga liv där arbete och fritid integrerats, där värde och ändmål återförenats. Borta är maskinsamhällets förkvävande storskalighet, de teknokratiska komplexens herravälde.(Som Chaplin fruktade! Vår anm.) Världen ska åter bli begriplig och hanterbar. IBM är den lilla människans bästa vän.”
“Hos framförallt André Groz (Fransk filosof. vår anm.) finns föreställningen om ett tvådelat samhälle, där vi av nödvändighet producerar överskott i den ändamålsenliga rationalismens värld med en teknik som knappt kräver några människor, men där vi i en parallell tillvaro kan njuta frukterna i form av fri tid och fritt skapande för icke-ändamålsrationella drifter och behov.” (Upplevelsesamhälle. Vär anm.)
Göran anser dock att samhället handlar egentligen om något annat:
“Det civila samhället uppstår inte ur aldrig så många persondatorer, inte heller som ett nådigt reservat i hägnet av en i övrigt pseudorationell maskinvärld. Det uppstår i strid mot maskinsamhället som metafor och verklighet. Det uppstår i kampen för en erfarenhetsbaserad världsbild, i värnet av den vardagsnära kommunikationen, i det öppna samhället och dess livsviktiga institutioner för rationell kritik och argumentation.”
Det är därför han ständigt återkommer till nödvändigheten av att bygga upp nya, öppna institutioner och nya lokala strukturer som gör det möjligt för oss att vara människor och kunna påverka något av det som sker omkring oss. Att kunna fatta beslut lokalt och att verkställa dem också. Kan vi inte det, blir vi frustrerade och deprimerade.
Göran klättrar med förkärlek ner till kunskapspyramidens tredje rad för att meditera på Thomas Jeffersons 1700-tals axlar. Den ursprungliga amerikanska andans skapare, som i alla sammanhang prioriterade och hyllade det lokala självstyret, påverkar honom fortfarande mycket starkt. Särskilt efter sina år i USA som STV:s korrespondent.
Hans historiska Amerika-bok “Friare kan ingen vara” bekräftar också det - trots att han konstaterar att amerikanarna efter revolutionen (1775-83) mot engelsmännen inte har förvaltat det jeffersonska arvet på rätt sätt.
Men nu i elektronikens decentraliserande tidevarv gör Jeffersons idéer comeback. Göran har sett lovande tendenser på det i Orange County, Kalifornien, och i Saint Paul, Minnesota, där nya och märkvärdiga nätverk åter skapas underifrån. Särskilt i Saint Paul, där rapporten “Making Democracy Work” radikalt förändrade det sätt staden tidigare styrdes på. Idag har stadsdelsnämnder och grannskap stor frihet att konstituera sig efter eget huvud.
Men Göran har också sett skrämmande exempel på segregerande mönster- eller mardrömssamhällen endast för de rika. Bland annat i Asbury Farm, Virginia, och Leisure World i Silver Spring, Maryland. På dessa platser har tiden stoppats - ja, kanske vridits tillbaka ett varv eller två.
Visst har USA en enorm potential för att återigen bli en förebild, men amerikanarna vet också att det är svårt att finna den rätta balansen mellan människans dygd och hennes egoistiska lusta. Konstitutionens författare James Madison misstrodde också dygden. Och han såg till att ingen beslutande instans i Förenta Staterna fick den absoluta makt, som ovillkorligen leder till maktmissbruk.
Naturligtvis har Göran, klokt nog, “axelkontakt” även med Madison, som står bredvid Jefferson i raden bland 1700-talsjättarna. Problemet är fortfarande detsamma om man vill undvika anarki: Hur kan lokalt självstyre förenas med nationell eller rent av internationell vidsyn?
När man som Göran har gjort djupdykningar i den historiska sfären är det återupprättandet av den lokala politiska kraften som han först och främst förespråkar.
Göran:
“Vi dras till de stora projekten därför att de tycks ge framåtrörelse åt en civilisation som annars ser ut att röra sig bakåt. Våra intellaktuella söker svar på stora frågor, sällan på små. Våra forskare och vetenskapsmän söker stora och förenade principer, inte små och särskiljande. De omätbara, det unika, det personliga, det småaktiga, har hittills spelat en underordnad roll i det moderna samhällets politiska och ekonomiska stystembyggen. Oavsett om vi uppfattar oss själva som unika och okalkylerbara, bygger systemet på att vi är något annat. I de stora projektens värld är människans handlande en framräknad effekt - inte en unik orsak.”
“ Att vända på steken vore en revolution. Den unika individen, hennes kunskaper, fantasi och egenart, skulle börja betraktas som samhällets avgörande tillgång och drivkraft. Projekt och företag skulle inte längre ses som förutsättningar för mänskligt arbete - utan tvärtom. Små projekt skulle bli lika intressanta som stora.”
De nya lokala institutionerna
Det är här de nya, lokala institutionerna kommer in i bilden. Men hur ska förvandlingen egentligen gå till?I Moderna Tider försökte Göran ge svaret eller visa vägen genom att ständigt markera ett ökat medborgerligt deltagande i politiken, vilket föder en ny känsla av gemenskap. “A sense of community”, som man säger i USA.
Dessutom diskuterade Moderna Tider i sitt oktobernummer 1997 (Nr 84 årgång 8) formerna för rikets styre, konstitutionen eller grundlagen skulle kunna förbättras. Varpå MT skrev helt enkelt direktiv till en ny grundlag.
Kan makten organiseras nerifrån och upp i stället för uppifrån och ner?
Det var den stora konstitutionella fråga, som de inbjudna expertnerna och MT ställde. Och svarade bland annat med en ny fri- och rättighetskatalog, som definierar det individuella rum inom vilket kollektiva politiska beslut inte är konstitutionellt giltiga, det vill säga där staten (och kommunen) inte får ha någon makt över individen.
MT:s direktiv till den nya grundlagen har väckt stor uppmärksamhet. Ett ta kom många brev till redaktionen med förslag hur vi skulle kunna bygga det nya nätverkssamhället, där det medborgerliga ansvarstagandet får sin renässans.
Dessa nya sociala gemenskapstankar betonar genomgående människors lika värde, dömer inte människor efter ras, religion eller klass. I Görans fall är dessa frågor ständigt aktuella genom sitt polsk-judiska förflutna - mammans minnen från förintelselägren varnar honom fortlöpande. Men även den lilla industristaden Södertäljes mångkulturella värld, där han växte upp och spelade ishockey, stärker hans medvetande.
Alltings högre mening
“Än en gång måste vi ställa de stora frågorna om samhällets mål och mening. Kanske finns det trots allt inga genvägar förbi individens brister och skröplighet. Om den goda politiska samhällsutopin som tidigare lyste så klart är en återvändsgränd, återstår bara den ensliga stig där individen på egen hand prövar sig fram mot gemenskap, samhälle och sammanhang. Hela tiden med den gnagande frågan; om inte politiken kan göra oss bättre, kan någon? Kan vi bli goda utan Gud?”
Göran Rosenberg hänvisar ofta till Isaiah Berlin, en av det moderna västerländska tänkandets stora filosofer, som anser att mångfalden och komplexiteten i den mänskliga sociala tillvaron inte kan sammanfattas i en entydig och universellt giltig (tros)lära.
Berlin står mellan Koestler och Levinas i kunskapspyramidens översta rad.
Göran Rosenberg representerar alltså en intellektuell elitman som har plöjt igenom all världens filosofier och trosläror framlänges och baklänges. Det utpräglat judiska draget där man hela tiden resonerar ”å ena sidan, å andra sidan” är ständigt närvarande i hans böcker och ledare. Något som kanske alltid funnits hos honom, men som späddes på ytterligare när han som tonåring tillbringade två år i Israel och fick judisk skolundervisning. Där studerade han med glädje Gamla Testamentet som särskilt ämne på schemat.
För Görans del har väl detta resonerande mest varit till hans fördel.
Det talmudiska sättet att ställa det ena mot det andra har gjort honom mångsidig, medan många av hans gamla vänstervänner från 60-talet förblivit enkelspåriga och inskränkta. De tuggar fortfarande de gamla fraserna.
Göran:
“Historien har vänt, men inte språket. Det har bitit sig fast i en förgången världs associationer och känslor. Högern är kall, hård, omänsklig . Vänstern förbereder socialism och Gulag. Vi har manats rösta med våra historiska instinkter, inte med vår eventuella kunskap om hur världen fakstiskt ser ut.”
Och han fastslår dråpligt:
“Numera använder jag vänster och höger huvudsakligen för att beskriva vägen mellan mitt hem och närmaste restaurang.”
Flera av hans tidigare vänstervänner och forna högerfiender, som vill stoppa honom i en bestämd fack på den ena eller andra sidan, känner sig naturligtvis förvirrade när de läser denna deklaration. De kan inte placera honom idag och det stör många. Särskilt hand journalistkolleger.
Göran:
“Den i skrået numera helt gängse ´yrkesidentiteten´ är att journalister skriver på uppdrag av allmänheten, att de utgör en demokratisk institution och att de per definition representerar de resurssvaga i samhället. Detta är med förlov sagt struntprat. Journalister skriver på eget uppdrag om de är starka nog, annars på uppdrag av sina arbetsgivare, den demokratiska instutition journalister utnyttjar, men inte utgör, är yttrandefriheten och offentlighetsprincipen och de representerar inget utom sig själva och sina eventuella medier.”
Med andra ord, Göran Rosenberg tillhör de få starka, som skriver på eget uppdrag och när det gäller mediernas roll har han ställt sig bakom följande formulering: “Vad en ny grundlag måste värna om är den medborgerliga yttrandefriheten, utan att särskilt privilegiera de medier som använder sig av den.”
Annars anser han att frihet och “fri vilja” är mycket komplicerade frågor.
“Varje människa är, för att citera Karl Popper, “ett individuellt själv (self) med känslor, hopp och farhågor, sorg och glädje, fruktan och drömmar, vilka vi bara kan gissa oss till eftersom de enbart är kändaför personen själv.”
Göran kan inte förneka att han grubblat mycket över existensen av en “fri vilja”, utanförskap, inre tomhet, ensamhet och klyftan som skiljer den ensamma människan från verkligheten runt henne.
Han citerar även den österrikiske författaren Hermann Broch, som skriver: “Ju ensammare en människa blir, ju mer hennes värdesystem upplöses, desto tydligare kommer hennes handlingar att bestämmas av det irrationella.” Och Göran fruktar det irrationella.
“Den frigjorda irrationalismen är vad som i djupet bär fram fascismen och nazismen”, framhåller han i en av sina många essäer. Och han tar hjälp av de välkäna opinionsbildarna Ingemar Karlsson och Arne Ruth, som betonar “Västvärlden framtid hänger på om den förmår hitta en ny idé som ger stabilare grund åt världen som frihet och gemenskap. Annars kvarstår fascismen som ett ständigt hot.”
Nazismen och den inre tomheten
Till nazismen och den inre tomheten återkommer han gång på gång. “Hitler och nazismen var inte resultatet av en akut virusinfektion från rymden, inte heller ett oförklarligt undantag i vår civilisation. De var, hävdar allt fler historiker och sociologer, produkter av i princip samma moderna civilisation som fortfarande formar vår tids människor.
Det var inte ur barbariet som Hitler föddes, utan ur mötet mellan den moderna, ensamma individens yttre svaghet och inre tomhet och en stor, byråkratisk statsapprats förmåga att minutiöst genomföra de mest omänskliga samhällsprojekt.”
Med sina ofta citerade “diskussionspartners” som Arthur Koestler, Karl Popper, Hermann Broch, Jürgen Habermas med flera försöker Göran greppa dessa svårgripbara ämnen.
Koestlers slutgiltiga övertygelse var att den intelligenta, skapande och vetande människan endast kan överleva om hon lyckas återställa harmonin mellan individen och kosmos, mellan den jordnära verkligheten och den oändliga myten. Och så här skriver han i boken “Yogin och kommissarien”:
“Aldrig förr har det kluvna tänkandet varit så påfallande och en sådan ensartad massjukdom, aldrig någonsin har den mänskliga psykologien varit så förfalskad. Vår vetskap trycks krympa i samma takt som kommunikationerna utvidgas. Världen är öppen som aldrig förr, och vi går omkring som fångar, var och en i sin privata, portabla bur. Och under tiden fortsätter klockan att ticka.”
Göran närmar sig samma problem från svenskt håll:
“ Mänsklig välfärd i djupare bemärkelse (livslycka och tillfredsställelse) har inte med materiell standardnivå att göra.”
“I ett gott samhälle måste finnas ett moment av strävan, av framåtrörelse, av utmaning, av mening.”
“Vad som däremot bokstavligen förefaller vara ett livsvillkor för människan är möjligheten att se en mening med sitt liv. I vår individualistiska tid handlar det om att kunna påverka sitt eget öde, att åtminstone ett tuppfjät kunna röra sig mot egna mål och uppgifter, att göra ett spår i tillvaron.”
Därför behöver vi en ny grundlag.
När Göran lägger ut texten i skrift och tal så försöker han hela tiden att vidga perspektivet, flytta horisonten. Samtidigt testar han den gränslösa toleransens hållfasthet med forskarens envishet. Den judiska och palestinska tragedin har han ständigt under sitt mikroskops objektiv och den senaste avhandlingen “Det förlorade landet” omfattar 517 sidor.
Och kärnfrågorna är:
Måste minoriteten ge upp sin etniska identitet eller religiösa tro för att bli tolererad av majoriteten? Eller är det majoritetens skyldighet att villkorslöst acceptera minoritetens udda, avvikande attityd och beteende? Här kan juden ersättas med arab, zigenare, bask, kurd, tjetjen, grek, turk, bosnier, tamil, neger, indian, kines, muslim, protestant, katolik i Nordirland eller fransktalande kanadensare.
Beroende på omständigheten.
Själfallet har Göran inga godtagbara svar att komma med, men han penetrerar problemet så allsidigt och så intelligent att det enkelspåriga svenska debattklimatet får ett välbehövligt lyft.
Ändå har han flera gånger varit på väg att beröva oss sina gränsöverskridande och barriärrivande åsikter...
I tonåren ville han stanna i Israel, men eftersom livet var tungt för hans ensamstående mor där borta, valde han till sist att flytta tillbaka med henne till den nordiska tryggheten igen.
Sedan ville han bli matematiker innan han upptäckte att det fanns många fler, som var mer mattebegåvade än han. Rätt länge övervägde han att bli lärare, läste filosofi och ett tag vikarierade han också som pedagog.
En dag i lärarrummet nämnde någon Journalisthögskolan, som Göran knappt visste fanns. Det var på den heta vänstertiden 1968 och trots att han var miltals från journalistiken så brann han av kommunikationsiver. Han sökte till Journalisthögskolan och kom in.
Senare visade det sig att han var född till journalistyrket. A-pressen rekryterade honom redan från skolan. Och karriären fortsatte rakt uppåt av bara farten. Han blev inrikesreporter på radion, sedan på TV, där han så småningom förvandlades till en påpassad TV-kändis. En roll, som han flydde från 1977 för att istället börja på Aftonbladet. Där var han med och byggde upp den uppmärksammade bilagan Magasinet, som tyvärr lades ner ett år senare.
Det var då han återvände till TV och tog hand om ett seriöst program, som mycket riktigt döptes till Magasinet. Han trivdes, men kände sig alltid stressad, sov dåligt om nätterna och avhoppet var till sist ofrånkomligt.
Parallellt med sin yrkesklättring har han som sagt hela tiden arbetat upp sig mot kunskapspyramidens topp - via olika jättars axlar. Trots sin fina utsiktsposten tycks han vara ganska jordnära. Egentligen trivs han bäst när han får vara tillsammans med sin hustru, som han har varit gift med sedan 1975. Helst tillbringar han helgerna med henne och familjen i fritidshuset vid sjön Sommeln, nära Tranås i Ydre kommun.
Ydre är en av Sveriges minsta kommuner och vi tänker omedvetet E F Schumachers visa lilla bok “Small is Beautiful”, som Göran hänvisar till i sin Amerikabok “Friare kan ingen vara”.
Allt stort, som blir globalt börjar ju lokalt. Uppfinningar och innovationer, som förändrar vår värld har alltid lokala rötter. Och denna eviga trend förstärks nu ytterligare i elektronikens tidevarv.
Från det lilla perspektivet i Ydre kan Göran Rosenberg lättare knyta fastare band med det stora perspektivet.
Nu är det dags att höra dina kommentarer. Vad anser du om Göran Rosenbergs "glokala perspektiv", d v s det globala måste börja lokalt?
Gabriella M Tolsén
Redaktör/research i kunskapsnätverket Kreaprenör®
1998