Pengar och banker
om sanning och osanning i världsekonomin

Det talas i dessa tider mycket om bankernas dominans och om den skuldbaserade ekonomin. Det påstås ofta att alla pengar tillkommer genom låneskulder, och att räntorna på lånade belopp kräver ny skuldsättning för att betalas, vilket skapar ett krav på en ohållbar evig tillväxt av penningmängden. Men detta är en missuppfattning av hela systemet och dess ursprung. Det skriver Dr. Jens Jerndal i denna artikel om sanning och osanning i världsekonomin. Jens är kreaprenören som - också här på Kreaprenörs hemsida - kommenterar vad som verkligen händer i vår tid i sin blogspot om paradigmskiftet. 

Pengar ett praktiskt verktyg

Pengar är ursprungligen ingenting annat än ett praktiskt sätt att byta varor och tjänster. Alla reella värden är grundade på nyttan av antingen produkter eller tjänster. Om jag t.ex. odlar grönsaker, så skapar jag ett reellt värde i form av nyttig mat genom att kombinera mitt arbete och mina kunskaper med jordens och naturens produktivitet. Andra är då villiga att ge mig något jag vill ha i utbyte mot dessa grönsaker, eller de är villiga att utföra ett arbete åt mig, som jag värderar lika mycket som de värderar mina grönsaker. Pengars enda funktion var ursprungligen – och borde så förbli – att göra det lättare att byta varor och tjänster. Så om jag t.ex. behöver något från en annan person, som kanske inte behöver just det jag har att erbjuda, då kan jag i stället ge ett tillgodohavande i form av en skuldsedel – eller ett mynt som tjänar samma funktion – och som accepteras av alla i samhället. På så vis kan den person som givit mig vad jag behövde, från någon annan förvärva det han eller hon behöver, som jag inte kunde tillhandahålla. Och pengarna tjänar också till att dela upp sådana tillgodohavanden, där två personer visserligen har vad den andra behöver, men inte i samma mängd eller till samma uppskattade värde. Då kan jag delvis betala in natura, dvs. med varor eller tjänster, och komplettera med pengar för mellanskillnaden.

Pengar har många olika former




Pengar har i olika samhällen tagit många former, och deras värde har alltid bestått i det tillgodohavande de enligt en generell överenskommelse symboliserar. Pengarna har i sig egentligen inget värde alls, vilket blir tydligt när de består av tryckt papper. I några samhällen användes t.ex. stenar eller snäckor som pengar. Men i vår del av världen började man tidigt använda ädla metaller, i synnerhet guld, och silver, och dessa har ju ett visst eget praktiskt värde.

En av bankernas huvuduppgifter var ursprungligen att ta emot depositioner, som de sedan kan låna ut till sådana som vill starta en ny verksamhet och som kräver kapital för att betala fabriker, kontor, arbetslöner under uppbyggnadstiden osv. Detta var ett viktigt steg för att underlätta den ekonomiska utvecklingen i det nya industrisamhället och skapa förutsättningar för en höjning av levnadsstandarden hos befolkningen i sin helhet.

Att räntan skulle kräva ytterligare skuldsättning är inte sant. Den kredit bankerna ger, och som i det ursprungliga systemet motsvaras av pengar som satts in i banken av folk som sparat av sina inkomster, är avsedda att skapa nya värden i form av ny produktionskapacitet, nya tillgångar, nya tjänster. På så vis växer alltså ekonomin på ett naturligt och solitt sätt, och dessa ökade tillgångar kan då på olika sätt distribueras bland befolkningen och möjliggöra en höjning av dess materiella levnadsstandard.

Om låneräntan högst motsvarar de ökade tillgångar som nyskapats genom det lånade kapitalet, då behövs inga ytterligare lån för att betala den. Och om de nyskapade tillgångarna värderas högre än den avtalade låneräntan, då kan penningmängden dessutom utökas med mellanskillnaden mellan räntan och de nyskapade värdena utan inflation och utan att ekonomin kommer ur balans.

Deflation och inflation

Skulle penningmängden inte utökas i takt med ökningen av tillgängliga realvärden på marknaden uppstår deflation, då fler varor och tjänster måste bytas med hjälp av en oförändrad penningmängd, och priserna sjunker. Detta gynnar dem som har sparade pengar då de får mer för sina pengar än tidigare.

På motsvarande sätt gynnar inflationen dem som har utestående lån, då de betalar tillbaka pengar med mindre köpkraft än de pengar de mottog, vilket de facto innebär att de stjäl från dem som har sparade pengar, som nu är värda mindre, dvs. har mindre köpkraft, på grund av inflationen.

Inflation uppstår då den tillgängliga penningmängden ökas mer än den tillgängliga mängden av varor och tjänster, dvs. då mer pengar konkurrerar om, och skall fördelas på, ett oförändrat eller minskat utbud av varor och tjänster. Både inflation och deflation orsakas direkt av regeringars och bankers penningpolitik. De uppstår aldrig av sig själva, såsom de skyldiga regeringarna ofta låter påskina.

Småsparana förlorar på inflation

En viktig funktion av räntan under det senaste seklet har varit att kompensera för kapitalets värdeminskning genom inflationen. Och de flesta regeringar har sedan den stora depressionen på 1930-talet, av politiska skäl främjat inflation genom att ge ut långt mer pengar än som motsvaras av den verkliga ekonomin, som definieras av existerande utbud och efterfrågan av varor och tjänster. Ett av resultaten av denna politik har varit en återförmedling av tillgångar till ekonomiskt aktiva, både företag och arbetare, från sparare och pensionärer med en fast inkomst. Men alla låntagare har tjänat på inflationen, medan långivarna - bland dem småspararna - förlorat.

Så länge bankernas verksamhet är reglerad och kontrollerad, och inskränker sig till att ta emot sparkapital, som sedan lånas ut till en förnuftigt avvägd räntesats, samt att tillhandahålla bestämda finansiella tjänster inom ramen för existerande tillgångar och behov, så tjänar bankerna en viktig och nyttig funktion, som de har all rätt att ta betalt för.

Början på eländet
- "fractional banking", den amerikanska centralbanken och avregleringen

Problemet började med "fractional banking", vars ursprung sägs vara en bedräglig praxis som guldsmederna under medeltiden fann på, då de mot ersättning lånade ut tillgodohavanden mot guld de inte hade i deposition. Och detta har sedan dess tillåtits i de flesta länder, men i regel i en begränsad omfattning, bestämd av lag.

Ett av de grundläggande problemen i dagens samhälle är penningens makt, dvs. vårt perversa värdesystem, som gör att materiella tillgångar värderas högre än andliga, mänskliga och känslomässiga värden. På grund härav har bankerna, som kontrollerar penningflödet och som har fått tillstånd att skapa pengar ur tomma luften, fått makt över politikerna och därmed över lagstiftningen och hela samhällsmaskineriet.

Den stora kuppen ägde rum för exakt hundra år sedan, den 23 december 1913, då en grupp av de rikaste och mest inflytelserika bankirerna i USA lyckades överrumpla kongressen att anta en lag som gav en ny centralbank, ägd och kontrollerad av de nämnda bankirerna, absolut kontroll över den amerikanska ekonomin, såsom penningmängden och räntesatserna. I och med att den amerikanska ekonomin i allt högre grad kom att dominera världsekonomin, betydde detta att samma bankirer indirekt även kom att få ett oproportionerligt inflytande över de flesta andra länders ekonomi.

Men den verkliga katastrofen kom igång på 1980-talet, då bankirerna i USA och Storbritannien under Reagan och Thatcher lyckades genomdriva en avreglering av alla restriktioner för sin verksamhet, och all kontroll från regering och kongress, under förevändning att “den fria marknaden” skulle skapa en idealisk jordmån för tillväxt. Det var då det “globala kasinot” uppträdde på scenen.

Det globala kasinot - lika farligt som heroin

Vad som hände från 1980 och fram till den stora krisen 2007, var att ekonomin och finansväsendet lösgjordes helt från sin naturliga grund, dvs. tillgång och efterfrågan på materiella varor och tjänster. Spekulation hade naturligtvis existerat även tidigare, men huvudsakligen i form av köp av aktier i nya men verkliga företag och projekt som man trodde skulle lyckas blir framgångsrika och tjäna mycket pengar åt sina aktieägare. Men även om detta var ett slags spekulation, så handlade det om verkliga företag och verkliga projekt, som visserligen kunde misslyckas med penningförluster som följd, men som ändå hade goda utsikter att lyckas och göra sina ägare rika på grundval av verkliga produkter och tjänster.

Det globala kasinot övergav helt kravet på ett reellt underlag för sin spekulation, dvs. det handlade inte längre om att vara delägare i ett verkligt projekt, som kunde lyckas eller misslyckas och där antalet aktier man kunde spekulera i var begränsat och relaterat till företagets tillgångar och verksamhet, utan nu handlade det om ett slags vadhållning om vad som skulle hända på börsen, eller på valutamarknaden, eller i jordbruket, eller på fastighetsmarknaden, utan att ha någon direkt egen investering i verksamheten. Och det fanns ingen gräns för hur många som kunde slå vad eller om hur mycket.

På så vis uppstod en galen marknad av "derivat", som undgick offentlig kontroll, och som av vissa finansexperter uppskattats till många hundra “trillioner” av dollar, om inte rentav “biljarder”, astronomiska summor som är nästan ofattbara, och som inte länge har något samband med den verkliga ekonomin, som kanske totalt uppgår till bara en bråkdel av "derivat-skulderna". Och de värsta syndarna har varit de stora bankerna, som med omättlig girighet och besatta av speldjävulen, satsat miljardbelopp som de inte hade, på sådant hasardspel. Och detta är en lika vanlig och farlig form av missbruk som t.ex. alkohol, nikotin eller heroin.

Men eftersom det är storbankerna som har makten genom sin kontroll över pengarna och hela det finansiella systemet, så har de kunnat vältra över konsekvenserna av sitt oansvariga handlande på befolkningen i sin helhet, och sett till att få ersättning för sina självförvållade förluster av skattemedel och genom att trycka upp nya pengar till belopp som uppgår inte till miljarder utan till “trillioner” dollar, och detta fortgår för närvarande i USA i storleksordningen 85 miljarder dollar varje månad.

USA:s enorma försvarskostnader

Dessa pengar kommer inte allmänheten tillgodo, utan stannar till största delen hos bankerna, som till stor del använder dem till att spekulera på New York-börsen, som ju de sista åren noterat rekord, trots den underliggande ekonomins dåliga skick. De har också använts till att undvika att USA tvingas till “default”, dvs att landet inte kan betala räntorna på sin astronomiska statsskuld, med andra ord konkurs, huvudsakligen orsakad av de enorma kostnaderna för det amerikanska krigsmaskineriet.

USA:s så kallade försvarskostnader uppgår till ungefär samma belopp som summan av världens alla andra länders försvarsutgifter tillsammans. Men i debatten i USA om hur man skall komma tillrätta med det gigantiska budgetunderskottet, ifrågasätts så gott som aldrig de monstruösa militärutgifterna. Där kan man verkligen tala om en elefant i vardagsrummet som ingen vill se.

Återgå till den ursprungliga bankidén

Många sakkunniga har på senare tid visat att lösningen på de grava problem som bankernas excesser lett till, helt enkelt är att frånta de kommersiella bankerna rätten att skapa pengar “ur tomma luften” enligt principen om “fractional banking”, och att tvinga dem att begränsa sina lån till de belopp de har fått in som depositioner – för “safe-keeping” - av sina kunder. Samt naturligtvis att bankerna förbjuds all form av spekulation med de pengar kunderna satt in.

Bankerna skall ha rätt att ta betalt för sina tjänster, bl.a. genom en utlåningsränta som skall stå i ett acceptabelt förhållande till inlåningsräntan. Tillsammans med bankernas rättigheter och skyldigheter fastställs räntesatserna av Riksbanken, som i sin tur kontrolleras av den demokratiskt folkvalda Riksdagen.

Det är uppenbart att bankerna kommer att slåss med näbbar och klor, och använda hela sin ekonomiska och politiska makt för att förhindra en sådan reform, men den är absolut nödvändig om vi vill skapa ett väl fungerande humant och rättvist samhälle för framtiden.

Jens Jerndal
Kreaprenörs krönikör och författare till boken "Vakna Sverige - framtiden är här".

Se också Pengarnas dilemma