Semantik och politisk
Med anledning av dispyten om Saudiarabiens och Kinas politiska placeringar under det första kvartalet 2015 publicerar vi här en kunskapshöjare signerad José Luis Ramirez, grundare av Retorikakademin.
Politik = Språk
”Tjafset” om vilka regimer som kan kallas ”diktatur” eller inte är exempel på vilka onyanserade uppfattningar som råder. De som sysslar med språkfrågor och som, alltför sällan med bättre vetande, åberopar Aristoteles, rekommenderar jag en uppmärksam läsning av hans verk "Politik". (På bilden ses Aristoteles på den kända renässansmålningen från antikens Skola i Aten.)
Aristoteles påstod aldrig, vilket akademiskt lärda brukar göra gällande, att ”människan är ett politiskt djur”. Det grekiska ordet ”politisk” förekommer visserligen hos Aristoteles, men med en helt annan innebörd än vårt moderna ord ”politisk”.
Vad Aristoteles menar i sitt verk "Politiken" är att människan är ett ”socialt” djur av en särskild art. Ordagrant översatt betyder detta att ”människan är ett socialt djur i större grad än andra flockdjur”, och Aristoteles anger bin som exempel på andra ”sociala” djur.
Att vara ”social” (=politikós) är att kunna kommunicera och organisera sin samlevnad
med andra, vilket också bina gör enligt Aristoteles. Och också hundar och hästar, enligt min tolkning av den aristoteliska texten. Det som gör människor till privilegierade, sociala djur bland andra arter är våra speciella kommunikativa förmåga, dvs. ”språket”.
Urskiljningsförmågan
Vad skiljer människan från andra djur? Det omtalade stycket i Aristoteles verk "Politik" med definitionen av ”människan som ett politiskt djur”, är nämligen en karaktärisering av människan som ett ”retoriskt djur”.
Däri ligger skillnaden, inte i samlevnadens utan i samtalets karaktär. Ty även fåglar, hundar och andra djur kommunicerar. Dock ”genom läten” och inte genom det av logos (=ord) artikulerade språket, som vi människor gör.
Man kan inte vara social utan att kommunicera i någon form. Men den typ av kommunikativ förmåga som endast människan besitter (så länge vi inte har upptäckt andra rationella varelser från en annan planet) kännetecknas av ett medvetet artikulerat ljudsystem, som vi kallar ”språket”. Andra djur kan känna igen och även förmedla sådant till varandra, som är livsfrämjande eller livshotande. Språkbruket (logosförmåga) möjliggör emellertid för människan (enligt Aristoteles), att bedöma vad som är värt att göra, välja eller stödja, och vad som inte är värt det. Dvs språket är ett instrument för att känna igen, skilja och bedöma.
Urskiljningsförmågan är den viktigaste skillnad som språkbruket bär med sig.
Politiska regimer
Exempel på hur olika politiska regimer ska skiljas från varandra återges också
i den klassifikation som Aristoteles gör i samma verk "Politik". Han kännetecknar en politisk regim utifrån den ledande roll, som styr det gemensamma handlandet. Denna styrning kan äga rum antingen lyhört och samarbetsvilligt eller dominerande och opinionsfördärvande.
Men Aristoteles nöjer sig inte med att bara skilja mellan ”diktatur och demokrati”, som vi ofta gör. Han har två kriterier för att värdera det politiska systemet:
1. Styrningens utövning utifrån antalet styrande
a) Envälde, dvs styrningen koncentrerad till en person
b) Fåtalsvälde, där en grupp valda styr över alla de andra
c) Folkvälde, där alla anses likställda vad gäller inflytande
2. Styrningen utifrån dess socialetiska karaktär
Aristoteles är mycket nyanserad i sin klassifikation och kan tänka sig ett sätt
att styra med någorlunda förnuft och klokhet och ett tyranniskt sätt, där medborgarna
bara har att lyda order och följa regler. Det finns, enligt honom, sex olika, parallella styrformer:
a) Klokt envälde = Monarki eller ont envälde = Despoti eller s.k. ”diktatur”
b) Styrning av kloka och bildade = Aristokrati (aristos betyder de bästa) eller
styrning av en klick som bara följer sina egna intressen = Oligarki
c) Styrning av alla medborgare: på ett välordnat sätt = Republik, eller
styrning utan urskiljning av några värden = Demokrati (ordagrant ”pöbelvälde”
i Aristoteles vokabulär)
| Godartade regimer | Elakartade regimer | |
| En ledare | Monarki | Despoti |
| Utvalda ledare | Aristokrati | Oligarki |
| Alla i ledningen | Republik | Demokrati |
Vad är demokrati och vad är diktatur?
"Republik" är det vi normalt menar, när vi säger "demokrati". Det har knappast stått klart för någon att ordet ”demokrati”, som vi använder i positiv mening och som ordagrant betyder ”folkvälde”, för Aristoteles är synonymt med ”pöbelvälde” och ”demagogi”. 
Det vi oftast menar med ordet ”demokrati” borde således heta ”Republik”, som Platon och Aristoteles kallar "Politeia" = ”medborgarstyre”, eftersom vi alla är ”politiker” = medborgare. Vi bör inte reservera benämningen ”politiker” för några få, som är ”förtroendevalda”, om de överhuvudtaget kan räkna med väljarnas förtroende. (På bilden ser vi Platon, som står tillsammans med Archimedes och Aristoteles på renässansmålningen från antikens Skola i Aten.)
I den aktuella dispyten om hur den politiska regimen i Saudiarabien och Kina ska betecknas ifrågasätts om man kan kalla Saudiarabien för ”diktatur”. Utrikesminister Margot Wallström har ”diplomatiskt” tagit och inte tagit tillbaka denna beteckning och statsminister Stefan Löfvén har inför sin resa till Kina kallat det landets regim för en ”enpartistat” och inte för en ”diktatur”.
Jag anser, att det vore klargörande att använda en terminologi, som i likhet med de aristoteliska distinktionerna, bygger på den sällsynta mänskliga dygden som är ”urskiljningsförmåga”. Detta för att få lite semantisk ordning i den ”rödgröna” röra som dagens politiska diskurs ordnat till.
Från semantisk röra till aristotelisk urskiljningsförmåga
Är Saudiarabiens i själva verket en "demokrati"?
Det är tydligt att det handlar om en typ av monarki vars beteckning i aristotelisk terminologi skulle kallas för ”Despoti”. Och ett land som styrs av ett enda parti kan nog också betecknas som ”Oligarki”, såvida inte samtliga medborgare automatiskt är medlemmar i det instiftade partiet, och det i så fall skulle handla om en ”demokrati” i egentlig aristotelisk mening, dvs ett ”Pöbelvälde”.
Det är inte säkert att ett samhälle fungerar bättre därför att alla tycker och ”pratar på” utan grundläggande medborgarbildning. Jag får intrycket att Aristoteles föredrog det ”aristokratiska styret”, uppfattad som ”de klokas lyhörda styre”.
Vår parlamentarism i sin bästa mening bygger på en sådan regim, där de ”bästa” meriterar sig för att bli valda och leda. Det svåraste ordet att fylla i uttrycket ”individ och samhälle” är just konjunktionen ”och”. För ett antal år sedan engagerade jag mig starkt i återinförandet av ”Retorik” som universitetsämne. Jag hoppades att detta skulle bidra till en medborgarbildning, där klokhetsfrämjande urskiljningsförmåga och insikt i vad vi gör med språket och vad språket gör med oss, skulle bidra till att den ovan nämnda konjunktionen ”och” skulle bidra till en kompetent parlamentarism. Ty ”parlamentarism” har just med ”parlare” att göra = en term för "samtal" med italienskt påbrå.
Och Sverige är egentligen en plutokrati
Den regim som råder i Sverige kallas ”Monarki”, trots att det egentligen handlar om
en "Republik", som avskaffat enväldet utan att gå så långt som att plocka bort den figurativa personifieringen av ett kungadöme. Kungen som person kan jämföras med en mötesledare eller, i bästa fall, en orkesterdirigent.
I Sverige är vi så rädda för omvälvande förändringar att vi föredrar att låta oss manipuleras med semantik och låta ordens tvetydighet styra oss, snarare än att själva entydigt styra orden.
I några europeiska s.k. ”Monarkier” kan kungen t.o.m. behålla vissa avgörande privilegier. Men det som kännetecknar våra samhällen idag är ändå en mer eller mindre synlig "oligarki", som bygger på pengar, dvs en oligarki vars rätta namn är "Plutokrati".
J L Ramírez, Kreaprenör och grundare av Retorikakademin
Skrivet före 1:a april 2015