Fast i ABC-världen
”Vilka är morgondagens analfabeter? De som inte kan programmera? Har skriftkulturen någon framtid?” Dessa frågor ställer den tyskspråkige tjeckiskjudiske filosofen Vilém Flusser (1920-1991) i sin provokativa essä ”Skrift”. Samtidigt ställer du, kära läsare, säkert flera lika provokativa följdfrågor. Särskilt när du noterar Flussers negativa svar om skriftens framtid och hans positiva besked om ”nollornas” och ”ettornas” slutliga triumf.
Du undrar naturligtvis varför Flusser valde just skrifttekniken för att göra tummen ner för skriften? Ja, varför skriver jag själv denna artikel om Flussers tankar? Varför väljer inte jag en kamera istället och filmar på ett underhållande vad Flusser har att säga om skriftens dystra framtid? Varför tänker också jag i ABC, istället för att använda DVD-skiva eller mobiltelefonskärm som medium och distributionsform för att föra fram mitt budskap?
OK, jag avstod åtminstone från att skriva på papper och har valt Internet - ett steg i rätt riktning. Men jag kan fortfarande inte kommunicera riktigt digitalt. Jag kan inte datorspråket. Jag hör till en förlorad generation, ohjälpligt fast i Gutenbergs ABC-präglade linjära tänkande. Jag och mina jämnåriga är kulturkonservativa och kan bara tänka i alfabetens ordnade rader, helst i tidnings- eller i bokform - en miljöförstörande kulturspridning. Ordet bok härstammar från trädet med samma namn.
Barnen visar vägen
Vi kan helt enkelt inte tänka digitalt och binärt (nollor och ettor), som är ett måste om vi vill förstå morgondagens kunskapssamhälle, laddat med relativitet, kvant och nano. För att förstå framtidens processer, som ter sig så komplicerade, måste man vara ”barnslig”. Annars riskerar man att tillhöra de nya analfabeterna på 2000-talet, som kräver andra koder än ABC.
Det hävdar Vilém Flusser, som anses vara en av vår tids främste mediegurus jämte Marshall McLuhan. Han uppmanar oss i kapitlet ”Underskrift” att börja om på ”lekis”, där italienska och ungerska dagisbarn redan nu leker och programmerar med programspråket LOGO fast de är analfabeter i ABC.
” Vi måste återvända till lekskolan, till den nivå, där man ännu inte lärt sig att skriva och läsa. I lekskolan ska vi lära oss infantila lekar med dator, plotter och andra digitala verktyg. Ja, till synes komplexa och obegripliga apparater, resultatet av årtusenden av intellektuell utveckling, ska användas för barnsliga ändamål. Vi måste helt enkelt underkasta oss en förminskning, göra oss själva mindre…Barnen, som vi bör dela barnkammare med, överträffar oss nämligen i konsten att hantera de nya enfaldiga, men raffinerade apparaterna. Vi försöker förstås kamouflera denna vändning i generationshierarkin med ekvilibristiska krumbukter. Vi kallar oss inte för efterblivna idioter utan för datorkonstnärer, när vi klumpigt leker och försöker ”spela Allan” inför oss själva och även inför andra, som fortsätter att skriva och tänka i gammaldags banor. Samtidigt som vi fortsätter att skriva vetenskapligt högtravande alfabetiska kommentarer,
Men barnen låter sig inte luras. Allt vad vi vuxna vardagsmänniskor gör sittande framför våra ”Pc:ar och Mackar” är så primitivt att inga symposier, seminarier eller möten kan inbilla oss annat än att detta är tänkandets karikatyr.”
Flusser syftar på vardagsmänniskans förhärskande sätt att använda datorn, vilket naturligtvis är tänkandets karikatyr jämfört med t.ex. operativ programmering på något kreativt programspråk. Men eftersom de flesta av oss inte vet hur man programmerar, är vi brännmärkta som 2000-talets nya analfabeter. Märk väl att många av dagens chefer fortfarande inte kan använda datorn på det mest primitiva sättet för att söka på Internet eller skriva e-post.
Utveckling kräver tillbakagång
Därför vill vi till varje pris konservera vår höga ABC-status inför barnen! För att inte avslöja oss. Vi förfasar oss t.o.m. över TV- och IT-generationens språkbehandling och deras enfaldiga ”liksom-uttryck”. Utan att inse att ”liksom” markerar tidsandans tänkande i bilder – och inte i ABC-generationens skriftorienterade ”alltså”.
ABC-generationen vägrar att slå till reträtt, omedveten om paradigmskiftets villkor, som alltid innebär en viss tillbakagång. I varje fall i övergångens upptakt. Flusser förklarar:
” Våra traditioner har bekräftelse på denna medvetna tillbakagång. Var det inte Jesus, som till exempel uppmanade oss att åter bli barn eftersom himmelriket tillhör barnen?
Det är dock inte så enkelt att överge en dokumenterad kunskapsnivå, som med stor ansträngning och uppoffring har erövrats. På Jesu tid gällde det att förstöra den grekiska vetenskapen och konsten, den judiska visdomen och de kasuistiska (lagbundna) teserna för att ge plats åt en enklare tro (kristendomen). Och det direkta resultatet blev, som bekant, en primitiv, barbarisk och dekadent livsform, som kallas medeltiden.
I backspegeln kan vi likväl se i medeltiden just fröet, som aviserade en fruktsam förändring. En förändring som så småningom åter drev fram – i renässansens skepnad – det grekiska tänkandet och genom reformationen det judiska tankesättet.
Vi har ännu inte fått den rätta distansen till vår ”primitivisering” för att upptäcka framtidens fruktsamma frö – även om vi innerst inne anar något positivt. Likväl är det inte hoppet som dirigerar oss till ”reträtten till lekskolan”, utan en berättigad fruktan, som bygger på ett otvivelaktigt faktum; DEN GAMLA VÄGEN LEDER INGENSTANS!”
Hylla inte gårdagen – begrav den!
Vi börjar så smått att inse att de gamla arbetsintensiva industrijobben aldrig kommer tillbaka. Fabrikerna producerar i allt större utsträckning med hjälp av digital information och de avstår konsekvent från fysiskt arbete, som bygger på muskel- och mekanisk maskinkraft.
Frågan är om vi ska beklaga industriepokens försvinnande, som utöver full sysselsättning och välfärd i vissa länder också har inkluderat hemska grymheter. Läs hur Flusser ser på den tynande epoken:
” Alltså, ridån går ner framför den estrad, där skriftkulturens drama, de stora andarnas kamp mot upplysningens fiender uppfördes. I samband med detta drama utspelades emellertid även hemska scener: när fienderna, till exempel nazismen intog estradens centrum; när själva huvudrollsinnehavaren (=kyrkan) svek sig själv under den fasansfulla inkvisitionen.
Sådana händelser ifrågasätter varje form av tacksamhetsskuld till denna kultur, som nu är på väg att försvinna. Ändå kan vi inte med lätt hjärta ta farväl från detta kulturdrama. Det har ju varit en strålande och fascinerande pjäs…”
Enligt Flusser är det dock onödigt att fälla tårar. Tvärtom! I stället ska vi använda detta klassiska citat:
”Jag kom för att begrava dig Ceasar, inte för att hylla dig.”
Flusser påpekar att när människorna vid Medelhavets östra hörn för flera tusen år sedan började skriva, var deras sfär liten och begränsad - jämfört med vår tids. Den hade visserligen en respektabel vidd, men man kunde tillryggalägga den med hjälp av apostlahästarna. Men överallt, utanför den lilla inre sfären, mötte den enskilde individen övernaturliga krafter, som utkrävde skoningslös hämnd, om man inte var beredd att ge offergåvor eller att visa underdånighet.
Historien började med skrivkonsten…
Naturligtvis lämnade man sällan och ogärna sin bys skyddande miljö. Människorna drog sig tillbaka i mindre gemenskaper, där man något så när tryggt kunde framleva sitt korta liv. Döden var antingen övernaturliga krafters eller människohands verk och de överlevande var förpliktade att utkräva hämnd.
” Det var den alfabetiska raden, som bröt igenom denna trånga magiska cirkel. Den öppnade oanade perspektiv. Universums ursprung överskred plötsligt den mänskliga tidsuppfattningen och siffran 15 miljarder år förvandlade existensen till ett intetsägande begrepp. Universums utbredning fick obegripliga dimensioner för att sedan göra en ofattbar krökning.”
Historien börjar nämligen, enligt Flusser, med skrivkonsten. Skiften sammanfattar i kronologisk ordning vår historia. I motsats till tankar och tal, som går i osammanhängande cirklar, är den västerländska skriften logisk och linjär. Den styr vårt tänkande rätlinjigt, vilket har gjort det möjligt för oss att komma underfund med alla övernaturliga krafter, som bestämmer våra öden.
”Dessutom de fyra krafterna; tyngdkraften, den elektromagnetiska, den ”starka” och ”svaga” kärnkraften. Och inte nog med det. Delvis har vi tagit dessa krafter i vår tjänst.
I denna vida, tomma och tjänstgörande värld rör vi oss med ständigt ökande flexibilitet och hastighet. Och vi råkar i kollision med varandra. Medan vi försöker hålla döden ifrån oss så länge som möjligt för att sedan tiga ihjäl eller prata sönder den.
Denna gigantiska förändring av vår världsuppfattning, som för tre tusen år sedan framstod vara osannolik, är helt och hållet de alfabetiska radernas skapelse.
Man kan lugnt säga att de alfabetiska raderna och det tänkande, som flyter genom dessa rader tog med sig upplysningen i den magisk-mytiska världens kvävande mörker. Alfabetet öppnade denna världs fönster för att släppa in det kritiska tänkandets ljus.”
Det kritiska tänkandet försvinner i intet
Flusser prisar naturligtvis det kritiska tänkandet, samtidigt som han är kritisk (!) mot det.
”Vi får dock inte glömma bort det alfabetiska genombrottets andra konsekvenser och bieffekter. Visserligen började det kritiska tänkandet med fönsteröppning, men fortsatte sedan med byggande av svängdörrar, som har gett möjlighet till ut- och inpassering samt anskaffning av erfarenheter. Till sist revs väggarna ner.
För närvarande belyser det kritiska tänkandet världen från alla håll. Dess kalla röntgenstrålar genomlyser varje enskild människas inre. Det betyder att det finns snart ingenting kvar att upplysa. Det kritiska tänkandets strålar hittar ingen brytningsgräns. De försvinner i tomma intet.
Därmed har den alfabetiska skriften (och dess tänkande) nått (och passerat) sitt ursprungliga mål. För att kunna tänka vidare måste vi ta hjälp av nya koder.”
För närvarande blandar vi de nya (digitala) koderna med de gamla (ABC-) koderna och vi ”trampar vatten”. Fortfarande försöker vi hitta det historiska målet och vill inte acceptera att detta mål är ouppnåeligt, eftersom endast det historiska medvetandet har mål. Och detta mål är utan intresse för dem, vars medvetande befinner sig på en annan nivå än den alfabetiska. Flusser igen:
” Det förhistoriska medvetandet uttryckte sig i bildkoder, det historiska i alfabetiska och det nya medvetandet i digitala koder. Mellan dessa koder gapar stora klyftor. Och varje alfabetiskt försök att överbrygga klyftan i digital riktning är dömt att misslyckas. Varför? Därför att alfabetet vill påtvinga det digitala sin linjära och målmedvetna struktur och därmed övertäcks det digitala.”
Det behövs nya koder
Med andra ord, varken Flussers essä eller min artikel borde ha skapats med alfabetiska koder. Vi borde ha överskridit, passerat skriften och efteråt raderat ut allt vad vi har åstadkommit.
Varje skrift gör nämligen anspråk på underskrift, som markerar att åtminstone skribenten tar ansvar för dess innehåll. Naturligtvis hoppas skribenten att även en stor del av hans läskrets godtar innehållet. Annars måste han eller hon skriva petitioner eller cirkulär, som samlar tusentals underskrifter för att ge giltigheten extra kraft.
Skrifter håller inte för eftervärldens granskning. Nya informationer, nya fakta, nya idéer, nya åsikter etc. dementerar alla skrifter förr eller senare. Ändå fortsätter vi att skriva. Vi är så illa tvungna, eftersom vi inte behärskar de nya, mer tillförlitliga koderna. De som fortlöpande bevarar allt giltigt, men som raderar allt ogiltigt. Avslutningsvis Flusser:
”Det finns människor, som skriver, därför att de anser att skrivandet har en mening. Vidare finns det sådana, som inte längre skriver utan återvänder till förskolan för att lära sig nya koder. Slutligen finns det även sådana, som fortsätter att skriva fast de är medvetna om att det hela är meningslöst.
Jag skrev min essä om skrivkulturens framtid till de två förstnämnda grupperna, men jag rekommenderar den till den tredje gruppen.”
Kommer denna artikel att dela runskriftens öde i framtiden? Blir skribenten ett lika föråldrat begrepp i morgon, som medeltidens riddare och väpnare är för oss idag?
Imi Markos, chefredaktör Kreaprenör®
Fakta: Vilem Flusser (1920-1991) var tillsammans med Marshall McLuhan, en av de mer betydelsefulla mediateoretikerna under senare delen av 1900-talet.
Hans bok ”Towards a Philosophy of Photography” (1983) är en kort genomgång av hur fotografering, även innan den blev digital, fungerar som en slags prototyp för en totalt programmerad, postindustriell, posthistorisk, informationscentrisk värld. Flusser är mindre sentimental och melankolisk är t.ex. Roland Barthes (Camera Lucida), och mer koncis och rigorös än Susan Sontag (On Photography). Han menar att fotografera representerar en högre abstraktionsnivå än att skriva och att skriften i sin tur är en nivå över flertusenåriga målningar och teckningar.
Fotografiet visar inte verkligheten utan är kraftigt kodad information. Fotografiet representerar inte motivet, personen etc. utan är en strävan till förlängning som finns kameratekniken i sig, och som i likhet med andra media tävlar under Darwinistiska former. På samma sätt som dåtida handgjorda teckningar och målningar förmedlade magiskt tänkande och skrivandet förmedlade konceptuellt och historiskt tänkande, så förmedlar kameratekniken och dess reproduktionsformer tankar och sätt att förutse tankar och återspeglar dem i förtid. Det är en stimulering av fantasin helt enkelt. Men olikt andra som forskar i simuleringens lagar, så ägnar sig Flusser inte åt humanistisk nostalgi. Han spekulerar inte i vilka avsikter och syften som kan ha funnits före den fotografiska reproduktionen. Sådana anslag, menar Flusser, är bara lönlösa försök att försöka återupprätta något slags humanistisk subjekt, som fotografering och andra postindustriella tekniker för alltid sätter stopp för.
För Flusser – och detta är hans storhet – är enda vägen ut ”vägen igenom”. Fotografins filosofi måste avslöja det faktum att där inte finns plats för ”mänsklig frihet” inom ramen för automatiskt programmerad och programmerade tekniker. För ny teknik och nya medier krävs att man upptäcker nya ”frihetslagar” – ”the media is the message”, som Marshall McLuhan uttryckte detta. Med andra ord; när vi plomberar teknisk programmering (med start i fotografering och med en fortsättning i digital datorisering och kommunikation) och inser den fulla betydelsen av vad detta medför, då inser vi också att vi måste ge upp illusionen att vi någonsin kommer att återgå till prefotografiska eller preteknologiska sätt att vara.