Alla behövs av Jan Edling
Vi har läst den omdebatterade rapporten ”Alla behövs” signerad Jan Edling, den f d LO-utredaren som valde att avgå i samband med publiceringen. Rapporten har underrubriken ”Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb”. Troligen ryms en del av konflikten med den tidigare arbetsgivaren i detta tillägg. Rapporten är en utmärkt beskrivning av hur den fortgående globaliseringen påverkar oss i Sverige (Obs! Sveriges befolkning utgör 1,4 promille av världens och är jämförbart med ex:vis New Jerseys, Österrikes eller Dominikanska republikens befolkning).
Jan Eding deltar också i Kreaprenörs seminarier. Läs om detta och ta del av hans Agenda Sverige här.
DEN ONDA CIRKELN
Rapporten, som kan läsas i sin helhet här (PDF-dokument) går på ett pedagogiskt sätt igenom Sveriges demografiska förutsättningar med stigande levnadsålder, ett växande antal personer i arbetsför ålder, fler som utbildar sig längre och att Sverige är dåligt på att integrera invandrare i arbetslivet vid en internationell jämförelse. Rapporten speglar hur kunskapssamhället växer fram på bekostnad av den tidigare industriella strukturen och beskriver de regionala obalanserna och den ”onda cirkel” som många kommuner hamnar i:
För regioner som stagnerar eller går tillbaka handlar det ofta om en ond cirkel, där ett svagt näringsliv, svaga akademiska resurser i kombination med svårigheter att utveckla ett fungerande näringsliv leder till avfolkning, ökad arbetslöshet, förtidspensioneringar och ett växande behov av regionalpolitiskt stöd och interkommunal skatteutjämning. För att en region ska kunna bryta den onda cirkeln fordras en regional kraftsamling, som kan backas upp av en långtgående anpassning av näringsliv, akademi och offentliga institutioner. En sådan kraftsamling försvåras av en rad motverkande faktorer som kan finnas i en region.
Tillgången på riskkapital har en avgörande betydelse för regionens möjligheter att investera i nya tillväxtprojekt. Problemet är bara att den finansiella infrastrukturen utarmas i takt med den övriga utarmning som sker i regionen. Bankerna drar in sina lokalkontor. Bristen på kunskap om det lokala näringslivet tunnas ut samtidigt som kreditkraven höjs. Avfolkningen sänker fastighetspriserna och därmed värdet på de säkerheter som banken kan ta när de lånar ut pengar. Samtidigt har nya regler för kreditsäkerhet införts i hela EU, vilket innebär att tumskruvarna dras åt ännu hårdare för de svagaste regionerna. Följden blir ökad arbetslöshet, fler förtidspensioneringar och en fortsatt avfolkning, som tenderar att bli mycket kostsam för det svenska folkhushållet.
Edling beskriver därefter de växande transfereringarna, ersättningarna vid arbetslöshet och ohälsa. Sammanlagt är det drygt 1 miljon människor eller 19,7% av alla i åldrarna 20-64 år, som idag får någon form av ersättning. Och spännviden är stor; 8,7% i Danderyd och 40,9% i Haparanda. Det finns ett klart samband mellan den totala mängden ersättningar och utbudet av jobb. Om man delar in arbetsmarknaden i näringsliv, privata och offentliga företag, och övrig verksamhet, den offentliga sektorn, ser man att mer näringsliv innebär lägre frånvaro.
För att en lokal arbetsmarknad ska kunna ge jobb åt fler krävs att det utöver lokal produktion och finns produktion som exporterar varor och tjänster till andra regioner, grannkommuner, andra län eller länder.
MOMENT 22
Gnosjö är t.ex. den kommun som har flest förvärvsarbetande i näringslivet och tillhör också de kommuner som har den lägsta andelen utbetalningar för arbetslöshet och ohälsa. I andra ändan av diagrammet hittar vi t.ex. Boden.
Om man kopplar samman kommuner i lokala regioner och ser till att infrastrukturen i form av transporter byggs ut s att människor lättare kan förflytta sig mellan olika arbetsplatser i regionen, då ökar ocksåsysselsättningen.
Den politiska slutsatsen av denna analys är att regionförstoring är mycket lönsamt för Sverige. Genom att investera i bättre vägar och kollektivtrafik och genom att underlätta för resenärers resande till utbildning och jobb med täta trafikturer och låga avgifter kan samhället spara enorma summor som idag betalas ut i a-kassa, förtidspension osv.
Problemet är bara att det visat sig mycket svårt att samordna beslut, som idag ligger på ett stort antal instanser, från lokala trafikanordnare till SJ och Rikstrafiken, Banverket och Vägverket. Ett annat stort problem .......... är att resurserna till investeringar i regionförstoring begränsas av de stora åtaganden som samhället har när det gäller a-kassa, förtidspensioneringar osv.
Detta utgör en ”Moment 22” situation för många kommuner i Sverige.
DEN TOTALA KOSTNADEN
Ersättningar vid arbetslöshet och ohälsa kostar folkhushållet oerhörda summor varje år. År 2004, då den sammanlagda andelen med ersättningar var högre än någonsin tidigare, var utgifterna för denna frånvaro 121 miljarder kronor. Det motsvarar nästan 5 procent av BNP eller 18 procent av statsbudgeten. Då är inte den korta sjukfrånvaron inräknad (ytterligare ca 18 miljarder). Det betyder att var och en av Sveriges invånare varje år betalar 13.416 kronor i ersättningar vid arbetslöshet och ohälsa. Utbetalningarna är som vi sett starkt knutna till det rådande arbetsmarknadsläget i olika regioner. Det innebär att kostnaden per invånare i Norrbotten är 19.147 kronor per invånare. I Jönköpings län, som har de lägsta utgifterna för dessa ersättningar är kostnaden per invånare ”bara” 10.837 kronor.
De ökade kostnaderna för arbetslöshet och ohälsa i åldrarna 20-64 år tar självklart resurser från andra behövande grupper. Det är en vanlig missuppfattning, skriver Eding att barnen och de gamla svarar för större delen av de offentliga utgifterna.
Den förvärvsarbetande generationens höga arbetslöshet och ohälsa begränsar den ekonomiska tillväxten på två sätt, dels genom att det blir färre som ska vara med och skapa tillväxten, dels genom de ersättningar som utges vid arbetslöshet och ohälsa begränsar de framtida investeringar som ska ge oss högre tillväxt.
Tänk om hela landet vore som Jönköpings län, sammanfattar Edling. Om ersättningsnivån i alla län sjönk till samma nivå som i Jönköpings län skulle ytterligare 135.000 personer i hela landet kunna stå till arbetsmarknadens förfogande och bidra till landets tillväxt. Samtidigt skulle samhällets kostnader för ersättningar åt dessa 135.000 personer upphöra, vilket skulle innebära en besparing i statskassan med 71 miljarder kronor.
TRE VÄGAR
Runt omkring oss växer världens befolkning mycket snabbare än vi själva. De senaste decenniernas kraftigt ökade internationella investeringar har givit allt fler länder möjlighet att delta i världsekonomins aktiviteter med egna komparativa fördelar, vare sig det handlar om låga löner eller speciella kunskaper. Följden har blivit att världsmarknaden vuxit snabbt och att andelen fattiga i världen sjunkit kraftigt.
Det är således ingen världsdepression som råder runt omkring oss, konstaterar Edling. Sverige, som har goda traditioner av internationell anpassning, bör ha goda förutsättningar att tillgodogöra oss denna utveckling i form av ökad ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och en vidareutveckling av de välfärdssystem vi en gång så stolt byggt upp. Det som till sist är avgörande är vår förmåga att anpassa oss till en situation där våra stora internationella företag blivit alltmer självständiga, där regioner snarare än nationer konkurrerar om världens köpkraft och där organisationen av människors kunskaper och kreativitet blivit en nyckelfaktor i en kunskapsbaserad ekonomi. Och Edling utkristalliserar i rapporten tre vägar.
Den första vägen
Den första och enklaste vägen är att stoppa huvudet i sanden och förneka att något har hänt och förtränga att vi över huvud taget har problem. Det är en enkel väg. Den kräver knappast någon förändring av de grundläggande institutioner som vi skapat i Sverige. Varför ska man ändra på något när storföretagen och deras underleverantörer fortfarande har kapacitet att leverera 3,5 procent tillväxt? Varför ska man anpassa de statliga myndigheterna till regionernas ökade behov av att själva baka sitt konkurrensklimat när man kan skicka iväg en regeringshelikopter till krisregioner och överlämna tillväxtpaket som är bakade i det stora Centralbageriet? Varför ska man arbeta med strukturpolitik när man kan skälla på Riksbanken? Varför ska man satsa på tillväxt och livskraft i hela landet när det går så bra i storstadsregionerna och då man bara behöver rekvirera mer pengar till anställningsstöd och förtidspensioner?
Den andra vägen
Den andra vägen är också en enkel väg. Den går i stort sett ut på att göra det svårare för människor som är arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade att klara sig på den ersättning de får. Tanken är att de ska få ökade incitament att söka arbete. För att öka antalet jobb på en begränsad arbetsmarknad innehåller strategin också två andra moment. Genom att sänka skatten för företagen ska fler stimuleras att starta växande företag. Genom att riva undan hinder på arbetsmarknaden ska lönerna sänkas och nya jobb skapas i skikt som tidigare definierats bort av kollektivavtalens lägstalöner.
Vi har sett exempel på att vägen fungerar i andra länder, t ex USA och England. Det har dock skett till priset av en ökad social segregering till följd av ökade löneskillnader och växande klyf tor i sociala villkor. Det har också skett till priset av att fler ungdomar söker sig till jobb med låga löner i stället för att studera och bidra till ekonomins produktivitetsutveckling.
Vi har två gånger tidigare sett försök att inplantera denna väg också i Sverige. Båda gångerna har försöken varit misslyckade eftersom grundförutsättningarna för strategin saknats. För det första har de partier som velat genomföra strategin varit oense om hur långt man ska driva det moment som handlar om att försämra villkoren för löntagarna. För det andra har strategin lett till kraftiga budgetunderskott, eftersom man varit överens om de två andra momenten i strategin (att sänka skatter och försämra arbetsrätt). Två gånger har vi bevittnat de förödande konsekvenserna för samhället av en strategi som inte samtidigt förmår sänka såväl utgifter som intäkter. Det är inte otroligt att detta kan hända igen som en konsekvens av missnöje med en politik som inte uppfattas leda till ökad sysselsättning och välfärd.
Den tredje vägen
Den tredje vägen är den svåraste vägen. Den bejakar det faktum att Sverige behöver anpassa sig till den globala strukturomvandlingen utan att samtidigt försämra för dem som slagits ut i denna process. Det handlar om att gripa in i områden där marknadskrafterna inte längre fungerar på ett självklart sätt, nämligen i omställningen av våra grundläggande institutioner. Det handlar om att förbereda regioner och människor för förändringar.
Sveriges kommuner och regioner måste aktivt delta i omvandlingsarbetet genom att arbeta för en förnyelse av näringslivet. Utbildning och arbetskraftsförsörjning måste i större utsträckning styras mot regionens förutsättningar att vara en del av den globala marknaden. Vuxenutbildning och kunskapslyft måste nå de grupper som har svårast att klara omställningen av arbetslivet – helst innan de slås ut därifrån.
.................................
Det handlar också om att tillhandahålla de instrument som samhället ska ställa upp med för att näringsliv och akademi ska kunna utvecklas i en alltmer kunskapsbaserad ekonomi.
................................
Det handlar också om att bejaka de processer som äger rum inom EU.
INNOVATIOSPOLITIK
Det finns två grundläggande sätt att förnya sig, menar Edling. Teknologisk förnyelse och organisatorisk förnyelse. Och han skiljer på fyra olika typer av innovationspolitik; nationell, regional, sektoriell och arbetsplatsorienterad innovationspolitik. Alla är lika viktiga men innehåller olika ingredienser.
Den nationella innovationspolitikens uppgift är att skapa de nationella institutioner och spelregler som får människor, företag och regioner att vilja vässa sin internationella konkurrenskraft.
Men lika lite som det går att odla vin i Lappland eller bedriva renskötsel i Berlin, lika lite kan vi förlita oss på att det nationella näringsklimatet räcker för att skapa goda förutsättningar i alla regioner. Därför behövs också ett regionalt innovationssystem.
Vi brukar också tala om sektoriella innovationssystem. Det är det system som måste finnas för att utveckla konkurrenskraften i en bransch eller ett kluster. Här handlar det mycket om att få företag att öka sin konkurrenskraft genom ökat samarbete.
Så till sist arbetsplatsens innovationssystem. Utbildningsnivån hos den arbetande befolkningen har ökat från i genomsnitt 8 år i mitten av 1960-talet till ungefär 12 år idag. Därtill kommer att allt fler kompletterar sin utbildning i vuxen ålder med kortare eller längre kurser.
De arbetsuppgifter vi har idag är också mer avancerade. Detta innebär att allt fler anställda är bärare av kunskaper som kan bidra till utvecklingen av varor, tjänster och produktionsprocesser. Tyvärr utnyttjar de flesta arbetsplatser inte den innovationskraft som ligger dold till att skapa smartare organisationer och ökad konkurrenskraft.............
Utvecklingen av innovativa arbetsplatser är en av de viktigaste uppgifterna vi har för att öka tillväxten, sysselsättningen och välfärden i våra länder. Häri ligger kärnan i all mänsklig tillvaro, nämligen ett meningsfullt och utvecklande arbete. Häri ligger också förmågan att skapa den konkurrenskraft som vi behöver i den globala konkurrensen där varje land, varje region och varje arbetsplats måste prestera sitt yttersta för att förnya sin produktion och sitt kunnande.