Varför satsas det inte mer på turism?
Svaret är enkelt. Branschen finns inte, skriver Lars-Olof (LO) Landin.
Skogsindusttrin tillverkar skogsprodukter. Bilindustrin tillverkar bilar och järn- och stålindustrin tillverkar – ja just det - järn och stål. Vi vet vad de gamla klassiska branscherna levererar. De har fått sitt namn av det. Det känns tryggt att investera. Bankerna har något påtagligt att belåna – maskiner och fabriker.
Turistbranschen uppkallad efter kunden
Under flera år har vi i Sverige följt bilfabriken Saabs dödskamp. Och visst är bilbranschen viktig för Sverige. Den drar årligen in 55 miljarder i exportintäkter. Järn- och stålindustrin drar in 75 miljarder. Självklart måste vi satsa på dessa branscher, trots att vi hör om problem med avgaser och att bensinmotorns tid snart är förbi.
Då är det intressant att veta att turistbranschen, eller besöksnäringen som den också kallas, varje år drar in 91 miljarder i exportintäkter. Kurvan är brant uppåtstigande. Men ”branschen” är ny, och nya regler som gäller. Turistbranschen definieras t.ex inte av vad som görs, utan av vad kunderna vill ha. Turistbranschen är uppkallad efter kunden!!!
De avgörande 5 procenten
Turistbranschen är dessutom inte EN näring. 
Den är summan av många olika näringar – luft-, land- och sjötransporter, järnväg, drivmedel, resebyråverksamhet, livsmedel, boende och av övrig handel, det som i dagligt tal kallas shopping. Dessa näringar utgör i dag 95 procent av intäkterna för turism. Övriga tjänster, det som många betraktar som turism - kultur, rekreation och sport - utgör endast 5%. Men dessa 5% kan vara helt avgörande, utan vilka de andra 95 procenten hamnar någon annanstans.
I de nya branscherna, som definieras av kunden, är det inte längre bara teknik och specialisering som gäller. Det är kombinationer av teknik och humaniora som efterfrågas.
Ett annat skäl varför de lokala politikerna har svårt att förstå varför de skall satsa på kultur, är att kultur ofta ser ut att gå med förlust, eftersom det är en katalysator. Genom att inte satsa på kultur går kommuner miste om turistintäkter de annars skulle kunna få. Dessa hamnar istället i någon annan kommun, där man har bättre förståelse för vad kunden vill ha, har lyckats bättre med att få lokala företag att samarbeta, eller med att berätta för kunderna vad de får, om de reser dit.
Ett annat skäl för uteblivna satsningar är att de omedelbara turistintäkterna går direkt till Staten i form av moms. Men erbjudanden för turister måste skapas lokalt. Det går inte att centralstyra fram lokala attraktioner. Och lokalt har politikerna svårt att se nyttan av turismen, eftersom stigande kommunalskatter från alltfler framgångsrika lokala turistföretagare och fler arbetstillfällen lokalt inom besöksnäringen visar sig först på längre sikt.
Det borde vara självklart att våga
I Haninge kommun, där jag själv är verksam, har vi 17 naturreservat och en Nationalpark på bara en knapp timmes reseavstånd från Stockholm city, en av norra Europas största turistmagneter. Det borde inte vara alltför svårt att kommunicera detta. I Haninge finns dessutom mängder av varumärken, som är mer kända än kommunen själv – Utö, Nåttarö, Muskö, Huvudskär, Fjärdlång, Ornö, Kymendö (stavat som Strindberg gjorde), Gålö och Dalarö för att bara nämna några.
80% av Haninges yta är vatten och öar. Haninge har Stockholms största och vackraste skärgård. I vattnen utanför Dalarö och Muskö finns världens bäst bevarade skeppsvrak i trä. I hela skärgården finns en historia att berätta, när denna del av Östersjön var ett maktcentrum i Europa med gemensam kung och gemensam valuta. I regionen finns dessutom Södertörns högskola med en turistinstitution och Sveriges enda marinarkeologiska institution. I både Haninge och i grannkommunen Tyresö finns turistgymnasier, som utbildar ungdomar i framtidens näringsliv.
Jag anser att det borde vara självklart, att här har befolkningen större framtida försörjningsmöjligheter i natur- och kulturnäringarna än i bil-, järn- och stålindustrin. Varje år som går utan att regionen satsar i de näringar, där det finns störst chans till framtida intjäningsmöjligheterna är förlorade år för kommande generationer.
Våra lokala politiker måste börja påverka sina kolleger i stat och landsting, för att få del av de stora exportinkomsterna, som i nuläget hamnar i Statens kassa. Det är Staten och Landstingen, som beslutar om vägar, båt- och bussförbindelser. Och de lokala politikerna måste själva våga fatta för tillfället impopulära beslut om investeringar i infrastruktur - i hamnar och P-platser - och själva våga göra - för tillfället - olönsamma investeringar i natur och kultur.
Och lokalt måste man satsa på kompetensutveckling i det lokala näringslivet, för att lära de olika näringarna att samarbeta. Allt för att få dem att "paketera" gemensamma erbjudanden, som är enkla för kunderna att köpa och därmed förbättra förutsättningarna för det lokala näringslivet att utvecklas.
Lars-Olof (LO) Landin
Egenföretagare med Dalarö Turistbyrå
Ordförande i Dalarö Företagarförening
Läs nästa debattartikel "Nu eller aldrig"
Läs också: Det småskaliga kunskapssamhället