The Human Brain Project och neuroetikens växande betydelse
Kathinka Evers, associerad professor vid Uppsala Universitet, talade på Kreaprenörs öppna seminarium Forskning & Etik 5/4 2013 om ”Neuroetikens växande betydelse” och om det etiska arbetet i ”The Human Brain Project”, Europas stora hjärnforskningsprojekt.
Hon är filosof och vetenskapsteoretiker, som sedermera har sysslat med medvetandefilosofi. Och i kraft av detta är hon idag en är en av ledarna för ”The Human Brain Project”.
”The Human Brain Project” är ett av de största hjärnforskningsprojekten hittills och har nyligen utvalts som ett av EUs ”flaggskepp projekt” med ett ekonomiskt stöd på 10 miljarder kronor under tio år. Mycket av dessa pengar kommer att gå till svensk forskning på bl.a. KI (Karolinska Institutet) och KTH (Kungl. Tekniska Högskolan) i Stockholm.
Kathinka Evers roll är att leda det filosofiska arbetet i projektet, som egentligen består av två delar. Dels analys av medvetandets roll i projektet och dels analys av grundbegreppet i hela projektet, det som handlar om simulering av den mänskliga hjärnan. Tillsammans med den franske neurovetaren, Jean-Pierre Changeux, leder hon också den del av projektet, som handlar om etik och samhälle.
Vetenskap och etik
- Etik och vetenskap har historiskt haft en besvärlig relation, säger Kathinka Evers. Den etiska traditionen i västerländsk vetenskap kan spåras tillbaka till 1600-talet. Kampen stod då mellan två synsätt. Den engelske filosofen Francis Bacon ansåg att vetenskapens uppgift inte bara var att söka fakta om världen, utan också att förbättra villkoren för hela mänskligheten.
Men det blev inte Bacons synsätt som kom att dominera, utan det rakt motsatta, som forskaren Robert Hook 1663 gav uttryck för; ”Naturvetenskapens enda uppgift är att söka fakta och teorier om naturen utan att befatta sig med vare sig tillämpningar av denna kunskap eller med politik, moral, etik och religion”.
Det sist nämnda synsättet blev dominerande ända in på 1900-talet. En ändring börjar nu skönjas inte minst i ljuset av det fasansfulla missbruk, som den medicinska vetenskapen gjorde sig skyldig till under nazitiden i Tyskland. Men också tvivelaktiga amerikanska strålningsexperiment och flera exempel på svensk forskning som misskötts, har gjort att forskningen på senare tid börjar avkrävas ansvaret inte bara för att ta fram korrekta fakta utan också för att hantera samhälleliga konsekvenser.
Neuroetik på frammarsch
Idag befinner vi oss i en omvänd situation, när naturvetenskapen kommer in på etikens område och gör anspråk på att förklara det mänskliga medvetandet med hela den subjektiva upplevelsevärlden.
- Detta har bemötts med allt ifrån entusiasm till ett totalt förkastande, säger Kathinka Evers. Men oavsett vilken attityd man har bör man ha i åtanke att neurofysiologi är en ung vetenskap. Den kunskap vi idag har om hjärnan är rudimentär, anser hon. Vi saknar en helhetsbild och att skapa en sådan är vad ”The Human Brain Project” går ut på.
Kathinka Evers tycker att man ska vara försiktig att dra filosofiska växlar på hjärnfysiologiska rön, i all synnerhet om man går ifrån en biologisk molekylär nivå till kognitiva nivåer. Vi har på senare år sett exempel på hur metoder för att avläsa hjärnans aktivitet används för att uttala sig om grundläggande känslor rädsla, kärlek och hat samt om rasism, mänskligt beslutsfattande, attityder och religiositet.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala har man med hjälp av neuroteknik kunnat nå medvetandet hos komatösa patienter, som enligt nuvarande diagnostiska kriterier befinner sig i ett s.k. vegetativt tillstånd eller koma.
Ämnet neuroetik utvecklas i snabb takt i och med att hjärnforskningen utvecklas.
Neuroetik kan delas in i två områden.
1) Tillämpad neuroetik som sysslar med frågor som den snabbt framskridande hjärnforskningen ger upphov till. Hur hanterar vi t.ex. etiskt kunskapen om de komatösa människornas medvetande? Är det etiskt att alls mäta detta, eftersom personerna inte har gett sitt informerade samtycke till sådana undersökningar.
2) Det Kathinka Evers själv arbetar med kallar hon grundläggande neuroetik. Hur kan hjärnforskningen fördjupa vår förståelse av hjärnans utveckling av det moraliska tänkandet? Varför ”tillåter” evolutionen – eller t o m ”befrämjar” – en art som på ett så grundläggande sätt är värderande varelser. Vi människor värderar ständigt och är samtidigt oerhört emotionella.
I förhållande till medvetandet har neurofysiologin som naturvetenskap det ojämförbart största förklaringsvärdet, eftersom hjärnan anses vara vår identitets organ. Det vi benämner individualitet och därmed vår identitet, bestäms av hjärnas struktur. Människor är neurokulturella kvinnor och män. Men detta faktum är inte är helt integrerat i vår själv- och omvärldsbild.
Vetenskap och politik
Vetenskapen har nästan undantagslöst blivit ideologiskt kidnappad genom historien. Vetenskapliga rön har missbrukats av olika politiska ideologier. Går vi tillbaka drygt ett århundrade har vi som exempel det man kallade evolutionär etik. Den engelske filosofen Herbert Spencer förknippas särskilt med denna rörelse, som på ett fyndigt men felaktigt sätt att kopplade etik till Darwins utvecklingslära.
Man använde sig av teorin om ”det naturliga urvalet” för att motivera ett hierarkiskt system, där vissa raser är överlägsna andra. Spencer var en av drottning Victorias favoritförfattare, och han menade att utrotningen av icke vita inte bara var befogad utan nödvändig för att den vita, som han tyckte, överlägsna rasen skulle utvecklas. Kolonialmakternas utrotningsprogram var alltså en ideologi baserad på en egen tolkning av Darwins utvecklingslära, som även Adolf Hitler senare anammade. Efter andra världskriget kan man inte längre nämna evolutionär etik annat än med negativa förtecken.
På samma sätt har genetik under senare hälften av 1900-talet använts för olika politiska syften. Med stöd i Mendels teorier om ärftlighet har konservativa krafter velat bevara en viss maktstruktur med referens till arv, medan progressiva ideologier har sökt stöd i andra hypoteser. Marx hävdade istället ärftligheten av inlärda egenskaper. På 1970-talet utbröt regelrätt krig, ”sociobiologisk krigföring” kallar Kathinka Evers det, när man på olika extremistiska sätt ville förklara den mänskliga naturen i antingen biologiska termer eller i sociologiska termer.
Att båda hade fel visar dagens hjärnforskning med all önskvärd tydlighet. Kultur och arv är aspekter av en helhet. Hjärnforskningen har som sagts ett starkt förklaringsvärde vad gäller det mänskliga medvetandet och den mänskliga identiteten, vilket i sig kan uppfattas som en kontroversiell bas för etiska resonemang, som också skulle kunna missbrukas politisk.
Kathinka Evers säger, att så vitt hon vet, har detta inte ännu skett i någon större utsträckning. Hon tog dock FMRI undersökningar för att avgöra av om en människa är skyldig till brott eller inte, som skett i Indien, som exempel på missbruk. Hon benämnde också de i USA framförda förslagen att identifiera terrorister med hjälp av neuroteknik som orealistiska. Och hon förkastade skämtsamt nya sätt att tjäna pengar, som t.ex. ”meet in brain”, ett sätt att hitta den ideala kärlekspartnern.
Framtiden
Någon i publiken menar att de möjligheter Kathinka Evers ser som orealistiska idag faktiskt ”lurar runt hörnet”. Och på frågan var hon drar gränsen för fullskalig simulering, om det är hela kroppen eller bara hjärnan och ryggraden, svarar hon, att i de flesta fall är det hjärnan och ryggraden, men att man skulle kunna föreställa sig att vi har ett team som är robotexperter för att skapa en robot, men att det i ”The Human Brain Project” i första hand är hjärnan det handlar om.
Hon fortsätter sedan med att påpeka att hon ser riskerna ut etisk synpunkt inte bara som risker utan också som möjligheter. Det finns två stora forskargrupper inom ”The Human Brain Project”. En ska etablera ett framstegslaboratorium i London, där man ska analysera både positiva och negativa tillämpningar, som kan tänkas dyka upp i projektet. I konsortieavtalet står det klart utskrivet att inga militära applikationer tillåts. Här kan dock lojalitetskonflikter uppstå, menar Kathinka Evers.
En annan stor sektion ska syssla med etiska riktlinjer (good practice) och se till att samhällsreaktioner tas på allvar. Det är ingen garanti för att det inte kommer att göras fel, men det visar ändå att etik tas på allvar i projektet.
The ratification of man
Många blir oroliga när hjärnforskningen säger sig kunna förklara människans moral och att biologiska förklaringar skulle beröva människor deras värdighet. Det anser inte Kathinka Evers. Snarare tvärtom, säger hon. Hon tror att argumentet bottnar i det brutala öde som medvetandegreppet fick, när naturvetenskapen placerade medvetande inom ramen för en biologisk verklighet.
I början av 1900–talet, kort efter det att medvetandeforskningen till sist hade befriats från religiösa dogmer och var fri att faktiskt analysera medvetandet på ett sätt som man tidigare inte hade kunnat, då utvecklades en form av psykofobi, behaviorismen, som förkastade all referens till mentala termer. Man menade att mänskligheten kunde studeras uteslutande genom noterade beteenden. Man använde sig ofta av råttor i experimenten och menade, att när man såg hur en råtta betedde sig, kunde detta direkt överföras på människor, och man hade fått en förklaring till hur människan var funtad. Detta har författaren Arthur Koestler kallat för ”the ratification of man”.
Det subjektiva förkastades ofta på ett ganska föraktfullt sätt, man talade om "spöken till maskinen", och den stora majoriteten psykologer tog till sig det ”behavioristiska synsättet” med en påföljd att psykologin blev en slags modern version av medeltidens mörka kunskapslära, där kunskapen om medvetande i dagens termer var fullständigt obefintlig.
Hjärnforskningen utvecklade därefter en eliminerande reduktionism, som tog bort det subjektiva från agendan. En berömd hjärnforskare, Francis Crick, skrev i en av sina böcker ”you are nothing but a pack of neurons”. Kathinka Evers anser att han försökte vara ironisk, men det uppfattades inte som skämtsamt. Folk gick i taket när de läste det.
Tanken, att bara hjärnforskningen utvecklas kommer vi att veta allt vi behöver veta om medvetandet, är inte relevant och dessutom absurd, anser Kathinka Evers. Enligt den ontologiska tolkningen kan medvetandet inte existera oberoende av hjärnan, eftersom bara varelser som har hjärnor äger medvetande. Och att medvetandet vetenskapligt sett inte kan existera, annat än som en kroppslig funktion, det har vi vetat sen upplysningstiden.
Den absurda tolkningen är den epistemologiska kunskapsteoretiska tolkningen, nämligen att objektiva mätningar av hjärnan kan säga oss allt som finns att säga om medvetandet, inklusive den subjektiva världen ”hur det är att vara den jag är” och ”hur det är att vara den du är”. Det är inte samma upplevselse och den moderna hjärnforskningen är inte eliminerande reduktionistisk på det sättet, utan mycket mer nyanserad. Förvisso bidrar biologiska, empiriska och objektiva anatomiska analyser till att förstå medvetandet, men det räcker inte. Vi kommer aldrig undan det subjektiva. Vi kan aldrig uttömande förklara det subjektiva i objektiva termer. Den subjektiva rapporteringen kvarstår som en nödvändig del för att förstå medvetandet. Den psykofobi, som har varit tongivande under 1900-talet är inte längre det.
Avslutning
Hjärnforskning bedrivs idag med stort fokus på medvetandet. Nu får vi tala om medvetandet. Det fick vi inte tidigare. När Kathinka Evers var student och skrev sin doktorsavhandling i teoretisk filosofi på 1990-talet, fick man inte hålla på med empirisk vetenskap. I sin avhandling hade hon ett kapitel om kvantfysik, som hon fick kämpa med ”näbbar och klor” för att få med i sin filosofiska avhandling.
Idag kan man samtala på ett mycket mer berikande sätt, vilket naturligtvis är nödvändigt inte minst för att kunna förstå medvetande begreppet. Men fortfarande är medvetande ett mystiskt begrepp, säger Kathinka Evers. Hon refererar till radioprogrammet "Kropp och själ", där hon och professor Sten Grillner på KI medverkade, en annan av ledarna i ”The Human Brain Project”. Sten Grillner säger i programmet, ”att om vi nu lyckas simulera den mänskliga hjärnan i en superdator, då finns det ingen anledning att tro att denna dator inte skulle bli medveten”. Detta anser Kathinka Evers vara ett fascinerande påstående. Hon vet inte om han har fel, men hon delar inte hans uppfattning.
- Neuroetik måste basera sig på en nyanserad syn på materialismen, säger Kathinka Evers. Den traditionella eliminerande materialismen, som tidigare varit förhärskande, räckte inte till för att ge en bra förklaringsgrund kring medvetandet.